Är ganska nattsvart av mig i mellanåt fortfarande... Tycker att det är positivt att jag ändå känner lust att besöka många av mina kära bloggisvänner ändå:)) Tror att det här med en ny läkare är en stor faktor i mitt mående... Fick ju en ny läkare nyss, i och med flytten, denna läkare är enligt både mig och maken pest och pina... Det kryper i mig bara av att se honom, höra honom... Måste skaffa en ny helt enkelt för denna kommer jag aldrig någonsin att lita på, att han sen ifrågasätter ett par av de sk experter som har utrett mig gör inte saken bättre, särskilt inte då hans egen kompetens inte kommer i närheten av dem som haft mitt ärende tidigare... Jag blir vilsen helt enkelt...
Så, ett nattsvart hål känns det som, ofta, tänker så hemska tankar då, blir livstrött helt enkelt, funderar mycket över det här med ån som rinner förbi här och hur lätt det skulle vara...
De som känner mig härifrån kanske blir förvånade eller chockade över att såna tankar försigkommer i mitt huvud men... det gör det ibland... Jag tänker på hur skönt det skulle vara att bara inte finnas längre, jag tänker så långt att steget till handling är väldigt kort men.... just det, men... då ser jag mina barn, särskilt minstingen som är så liten ännu, de andra barnen som försöker bli vuxna och maken som stoiskt kämpar på och då kommer anklagelserna mot mig själv... Hur dj-a lågt kan man sjunka??? Hur svag är du egentligen din sketna lilla kvinna??? Hur kan du ens tänka tanken??? Slå läkaren på käften, istället!!! Fast hur lätt är det då???
Det kan man, tänka alla de här tankarna, de nattsvarta tankarna, som man oxå skäms för att man tänker!!! Det är lätt!!! Det känns dessutom skönt, oerhört skönt att tänka sig att inte längre vara ett av alltet utan istället vara ett av det som funnits i alltet... Inte är det någon fara med mig, det hörs väl? Jag tänker och känner fortfarande för mycket för att bara ge upp även om tanken kan vara lockande, ännu mer lockande då jag ändå inte vet hur länge jag kommer att få finnas till ändå... fast det gör ju ingen egentligen, vet alltså, hur länge man får sin tid här...
Så, jag är ledsen över att jag inte kommit längre ännu, att jag inte har mer att ge just nu, men så småningom ändrar det sig säkert, hoppas jag... Allt kanske blir något ljusare och lättare igen. kanske... Vi hoppas så!!!
Hoppas att alla mår bra och har det hur bra som helst och att ni slipper mörka tankar, jag kan nog ta dem för er allihop just nu!!! :)
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
lördag, mars 29, 2008
fredag, januari 18, 2008
Oj, vilken åktur!!!
Mmm, det var en fy, usch och försvinnochkomaldrigmertillbakadag igår... Jag tror att i stort sett hela dagen var väck. Därför hoppas jag på en bättre dag idag:)))
Jag hörde att det hade varit en solgnutta här igår och jag hoppas att det blir så idag oxå så att man kanske kan få komma ut och få en dosering av ljuset... Många både älskar och avskyr den här tiden på året men jag gillar den, jag gillar att veta att för var dag som går så för det mig närmare våren. Våren är så full av växtkraft! Så många förändringar både i luften och på marken, kanske är det därför jag tycker om hösten oxå, för att det jag sett komma får återgå och vila... Hm, kanske människan skulle vara ett idedjur:)) Nä, det går inte, vår ämnesomsättning och magsystem fungerar ju inte på det viset, men tänk om...
Jag skulle vilja få en dag full av ork, jag längtar förtvivlat efter en dag som åtminstone liknar mitt forna jag en gnutta. Att orka... Orka mer än vad jag gör idag... Det kommer nog en vacker dag, tänk om jag bara visste när.
Det är en skillnad mellan att ha en kronisk sjukdom där man vet att det kommer inte att bli bättre och det är skillnad mot att ha något som man med säkerhet vet att med behandling så går det över på ett år eller så, men just detta att inte veta någonting det är pest...
Jag har fått så mycket huvudvärk under den sista månaden oxå, fler biljud i öronen, ljuden är inte tinnitus men jag orkar inte kontakta läkare just nu... Jag litar inte på dessa läkare för fem öre heller så det kanske är lika bra. Faktum är att jag inte ens berättat det för maken, inte förrän igår kväll, kanske för att jag visste att han kommer att vilja kontakta läkare, hur nu ha kan lita på dem efter denna resa, ja, ja, om en månad kanske, om det fortsätter, kanske...
Nä, ta och ryck upp sig nu!!! Japp, det ska jag, och jag önskar alla en fin fredag och jag hoppas att alla eller så många som möjligt bjuds på en solskvätt!!!
Jag hörde att det hade varit en solgnutta här igår och jag hoppas att det blir så idag oxå så att man kanske kan få komma ut och få en dosering av ljuset... Många både älskar och avskyr den här tiden på året men jag gillar den, jag gillar att veta att för var dag som går så för det mig närmare våren. Våren är så full av växtkraft! Så många förändringar både i luften och på marken, kanske är det därför jag tycker om hösten oxå, för att det jag sett komma får återgå och vila... Hm, kanske människan skulle vara ett idedjur:)) Nä, det går inte, vår ämnesomsättning och magsystem fungerar ju inte på det viset, men tänk om...
Jag skulle vilja få en dag full av ork, jag längtar förtvivlat efter en dag som åtminstone liknar mitt forna jag en gnutta. Att orka... Orka mer än vad jag gör idag... Det kommer nog en vacker dag, tänk om jag bara visste när.
Det är en skillnad mellan att ha en kronisk sjukdom där man vet att det kommer inte att bli bättre och det är skillnad mot att ha något som man med säkerhet vet att med behandling så går det över på ett år eller så, men just detta att inte veta någonting det är pest...
Jag har fått så mycket huvudvärk under den sista månaden oxå, fler biljud i öronen, ljuden är inte tinnitus men jag orkar inte kontakta läkare just nu... Jag litar inte på dessa läkare för fem öre heller så det kanske är lika bra. Faktum är att jag inte ens berättat det för maken, inte förrän igår kväll, kanske för att jag visste att han kommer att vilja kontakta läkare, hur nu ha kan lita på dem efter denna resa, ja, ja, om en månad kanske, om det fortsätter, kanske...
Nä, ta och ryck upp sig nu!!! Japp, det ska jag, och jag önskar alla en fin fredag och jag hoppas att alla eller så många som möjligt bjuds på en solskvätt!!!
fredag, januari 11, 2008
Fredag och en låång sådan idag...
Det är fredag då vi ska köra 14-åringen till sin pappa så det blir en sen kväll och mat ute för oss... Därför ska jag försöka att vila så mycket jag kan idag så att jag orkar allt detta bilåkande:)
Det blåser väldigt här och är grått och blött fortfarande men som jag sa igår så vänder det säkert snart åt endera hållet...
Maken fick tag i min handläggare, min nya handläggare på min nya Fkassa och det var ett okej intryck han fick, han fick klart i att allt är redan klart, själva beslutet alltså men eftersom min förra handläggare på den förra FKassan inte fullföljt det hela så skulle denna nya inte hinna göra utbytet innan min sjukskrivning går ut... Lustigt hur de tänker, det kostar ju mer med sjukpenning än sjukersättning... Ja, ja, jag får kontakta läkare för att få förlängd sjukskrivning igen... Det är ett evigt kontaktande i alla fall.
Jag börjar bli sugen på tulpaner:))) Jag blir alltid det efter nyår, det är som ett startskott i väntan på våren, jag tycker om våren, tycker om doften och luften, hösten likaså... Så kanske ska vi ta och köpa lite tulpaner i helgen, vi får se:)
Jag hoppas på en underbar fredag för alla!!!
Det blåser väldigt här och är grått och blött fortfarande men som jag sa igår så vänder det säkert snart åt endera hållet...
Maken fick tag i min handläggare, min nya handläggare på min nya Fkassa och det var ett okej intryck han fick, han fick klart i att allt är redan klart, själva beslutet alltså men eftersom min förra handläggare på den förra FKassan inte fullföljt det hela så skulle denna nya inte hinna göra utbytet innan min sjukskrivning går ut... Lustigt hur de tänker, det kostar ju mer med sjukpenning än sjukersättning... Ja, ja, jag får kontakta läkare för att få förlängd sjukskrivning igen... Det är ett evigt kontaktande i alla fall.
Jag börjar bli sugen på tulpaner:))) Jag blir alltid det efter nyår, det är som ett startskott i väntan på våren, jag tycker om våren, tycker om doften och luften, hösten likaså... Så kanske ska vi ta och köpa lite tulpaner i helgen, vi får se:)
Jag hoppas på en underbar fredag för alla!!!
torsdag, januari 10, 2008
Torsdag och det är grått med regn...
Tja, vi tar nog bilen idag så vi inte blir blöta:)
Har känt mig lite seg ett par dagar här, vet inte varför... Lite tankar på morgonkvisten blir det då och då men i övrigt... Tror att en orsak kan vara allt detta med ny FK, en oro inför att det ska bli ett varv till och möten som jag måste klara av... Det är nog ett av mina duktighetssyndrom, man kan inte, oavsett orsak, missa, ställa in, skjuta upp, besök hos läkare eller myndigheter... Fast, det kan man ju visst det! Det är bara det att jag inte mår bra av att ställa in pga att man är sjuk, det är okej med besök hos mig, när jag arbetade, då kunde andra ställa in men inte jag... Snacka om duktighetssyndrom:))) Men jag är nog inte ensam om det...
Vackert minne ifrån julen: Det vackraste paketet!
Till mig ifrån mina småbröder:) Det hade allt varit en del jobb med snöret där som tvinnades och sen tvinnades ihop med ståltråd vid hjärtat:)))
Grå regniga dagar börjar vara vardag nu, jag undrar om det kommer att bli någon mer snö eller om det ska vara bra nu, det kunde ju vara skoj för alla barn med snö till sportlovet, sen kan det gott få vara:)
Jag önskar alla en underbar, trots det gråa, dag!!!
Har känt mig lite seg ett par dagar här, vet inte varför... Lite tankar på morgonkvisten blir det då och då men i övrigt... Tror att en orsak kan vara allt detta med ny FK, en oro inför att det ska bli ett varv till och möten som jag måste klara av... Det är nog ett av mina duktighetssyndrom, man kan inte, oavsett orsak, missa, ställa in, skjuta upp, besök hos läkare eller myndigheter... Fast, det kan man ju visst det! Det är bara det att jag inte mår bra av att ställa in pga att man är sjuk, det är okej med besök hos mig, när jag arbetade, då kunde andra ställa in men inte jag... Snacka om duktighetssyndrom:))) Men jag är nog inte ensam om det...
Vackert minne ifrån julen: Det vackraste paketet!
Till mig ifrån mina småbröder:) Det hade allt varit en del jobb med snöret där som tvinnades och sen tvinnades ihop med ståltråd vid hjärtat:)))
Grå regniga dagar börjar vara vardag nu, jag undrar om det kommer att bli någon mer snö eller om det ska vara bra nu, det kunde ju vara skoj för alla barn med snö till sportlovet, sen kan det gott få vara:)
Jag önskar alla en underbar, trots det gråa, dag!!!
onsdag, januari 09, 2008
Onsdag och grått utomhus!!!
Och fortfarande vardag...
Jag har svårt för att komma ut och gå när det är lite blött och isigt men det ska väl komma igång snart igen för om det fortsätter med plusgrader så här så har vi snart bar backe igen:)
Jag har tänkt på det här med människor som är så arga på andra människor, många gånger beskyller de dessa med att de har sagt eller tyckt olika saker men i själva verket så är det deras egna fantasier, de tror, antar, känner eller något sånt fast de som de är arga på aldrig har sagt, tyckt eller gjort något. Man inbillar sig saker själv helt enkelt om vad man själv tror att andra tycker och säger om en, vad tror ni därute i cybern? Det blir svårt då för den som någon är arg på för den har ju inget att göra...
Dessutom slår det mig att ofta när människor är så arg på någon, så arg att man säger sig inte vilja ha något med den att göra så är den fortfarande väldigt intresserad av denna människa som den är så arg på, de tar del av bloggar, skvaller och allmänt prat kring den människan, kanske tom skriver om den och om man tar avstånd ifrån något, enligt mig då, så borde man inte vilja ta reda på så mycket om dennes liv och leverne... Lite snurriga tankar sådär på morgonkvisten kommer nog ifrån de obehagliga och obegripliga drömmar jag hade under efternatten:)) Tur att drömmar falnar iväg!
I övrigt så hoppas jag på en underbar dag för alla och att jag får en "stå upp hela dagen dag" idag, igår var haf dålig ganska länge...
Jag har svårt för att komma ut och gå när det är lite blött och isigt men det ska väl komma igång snart igen för om det fortsätter med plusgrader så här så har vi snart bar backe igen:)
Jag har tänkt på det här med människor som är så arga på andra människor, många gånger beskyller de dessa med att de har sagt eller tyckt olika saker men i själva verket så är det deras egna fantasier, de tror, antar, känner eller något sånt fast de som de är arga på aldrig har sagt, tyckt eller gjort något. Man inbillar sig saker själv helt enkelt om vad man själv tror att andra tycker och säger om en, vad tror ni därute i cybern? Det blir svårt då för den som någon är arg på för den har ju inget att göra...
Dessutom slår det mig att ofta när människor är så arg på någon, så arg att man säger sig inte vilja ha något med den att göra så är den fortfarande väldigt intresserad av denna människa som den är så arg på, de tar del av bloggar, skvaller och allmänt prat kring den människan, kanske tom skriver om den och om man tar avstånd ifrån något, enligt mig då, så borde man inte vilja ta reda på så mycket om dennes liv och leverne... Lite snurriga tankar sådär på morgonkvisten kommer nog ifrån de obehagliga och obegripliga drömmar jag hade under efternatten:)) Tur att drömmar falnar iväg!
I övrigt så hoppas jag på en underbar dag för alla och att jag får en "stå upp hela dagen dag" idag, igår var haf dålig ganska länge...
lördag, januari 05, 2008
Haha, som vanligt så blir ju
det mesta sällan gjort när det är tänkt i detta hus, kanske för att frun här är lite yr i mössan i bland, kanske som sagt... Det blev inget bad igår och inga foton, mådde inte så bra... Men, men jag har ju idag oxå:))) Idag ska här arbetas på att ta bort julen!
Tänker ibland på att de flesta tror att det är maken här som gör allt när det gäller huset, lite roligt är det att fördomar finns och lever utan att de som bär dem vet om det, kanske är just det grejen med fördomar, att de finns utan att man vet det...
De flesta tror att maken gör allt i husrenoveringsgrej här, maken däremot tycker att det är jag som gjort allt:) Jag själv ser att vi gör olika saker inom olika områden... Borra (maskiner över lag), dra vatten, sätta lister och el är helt enkelt inte min grej men allt annat, allt ifrån avlopp, kakel, klinker, gipsskivor mot vägg, målning, tapetsering, tegling, golvläggning och sånt det gör jag och har alltid gjort...
Nu går det förstås i myrsteg om man jämför med hur det var när jag var frisk, jag har ju så få timmar att leka med nu... Ja, ja, det var bara en kul grej, när människor ser sånt som vi har gjort i huset så säger de per automatik att det finns en händig man i huset och när maken säger att det är kvinnan i huset som gjort det så blir de väldigt förvånade... Om inte annat så kanske det säger en del om hur långt man har kommit i synen på manligt och kvinnligt:)))
Som sagt tidigare så ska dagen innebära en bortstädning av julen och jag ska ta en del foton på en del som hänt här... Sen hoppas jag att alla får en mycket trevlig lördag!!!
Tänker ibland på att de flesta tror att det är maken här som gör allt när det gäller huset, lite roligt är det att fördomar finns och lever utan att de som bär dem vet om det, kanske är just det grejen med fördomar, att de finns utan att man vet det...
De flesta tror att maken gör allt i husrenoveringsgrej här, maken däremot tycker att det är jag som gjort allt:) Jag själv ser att vi gör olika saker inom olika områden... Borra (maskiner över lag), dra vatten, sätta lister och el är helt enkelt inte min grej men allt annat, allt ifrån avlopp, kakel, klinker, gipsskivor mot vägg, målning, tapetsering, tegling, golvläggning och sånt det gör jag och har alltid gjort...
Nu går det förstås i myrsteg om man jämför med hur det var när jag var frisk, jag har ju så få timmar att leka med nu... Ja, ja, det var bara en kul grej, när människor ser sånt som vi har gjort i huset så säger de per automatik att det finns en händig man i huset och när maken säger att det är kvinnan i huset som gjort det så blir de väldigt förvånade... Om inte annat så kanske det säger en del om hur långt man har kommit i synen på manligt och kvinnligt:)))
Som sagt tidigare så ska dagen innebära en bortstädning av julen och jag ska ta en del foton på en del som hänt här... Sen hoppas jag att alla får en mycket trevlig lördag!!!
tisdag, oktober 30, 2007
Så då var ett stycke
morgonpromenad avverkad och lillesyster följde med... Vi kom in på lite saker kring jul som vi får se hur det blir med. När det gäller julen så vill man ju att alla ska ha det bra och må bra, det är ju själva den där stämningen som går som den röda tråden i alltihopa under julafton, så vi får nog ta oss litet familjeråd här hemma...
Just nu känns det som att det vore mycket bättre om vi stannade hemma hos oss, så att ingens jul blir förstörd, för saker och ting har gått lite för långt denna gång... Jag tror att den som så ofta låter sina aggressiva utbrott, med kränkningar och anklagelser, ständigt drabba sin omgivning, kanske måste ta ansvar för sina handlingar, man är ju inte barn/tonåring hela livet ut:)...
Jag menar om jag går ut på en pub och blir misshandlad så önskar ju inte jag sitta och försöka ha trevligt med den person som har misshandlat mig... Det blir liksom lite fel, men om människor tar ansvar för sina handlingar och inte fortsätter, trappar upp det hela med att tuta i sina barn att den hatar den och den osv, en ursäkt kanske och att man bättrar på sitt sätt att agera då kunde man ju kanske kunna finnas på samma ställen utan att det känns fel, som om misshandeln pågick fortfarande...
Skillnad vore nog oxå om det bara var en fika hos någon neutral, men just julen, om det blev jobbigt så skulle ju hela julen förstöras för så många... Det är ju inte skoj och även om jag nu inte är orsak till något av det som inträffat så känner jag tillräckligt mycket med ansvar om min familj och min släkt för att kunna avstå deras sällskap för att alla ska kunna få sin julstämning... Kanske tänker jag fel fast å andra sidan så vet jag inte om jag har lust att fira jul med någon som fortsätter en kränkning genom att låta den stå och inte tar ansvar för sin sak... Sen så mår ju inte vi dåligt för av att fira jul hemma, inte alls, vi brukar ha det så mysigt så... Men vi får se, det blir nog ett litet rådslag om saken, jag misstänker att maken har sina tankar i det hela oxå. Han är lite beskyddande om mig ibland:)
Ja, det blev lite mer djupa och grå funderingar här på förmiddagen... Nu ska jag ta mig en liten tur i cybern och sen blir det till att vila!!!
Jag hoppas att alla får en fin dag och eftermiddag!!!
Just nu känns det som att det vore mycket bättre om vi stannade hemma hos oss, så att ingens jul blir förstörd, för saker och ting har gått lite för långt denna gång... Jag tror att den som så ofta låter sina aggressiva utbrott, med kränkningar och anklagelser, ständigt drabba sin omgivning, kanske måste ta ansvar för sina handlingar, man är ju inte barn/tonåring hela livet ut:)...
Jag menar om jag går ut på en pub och blir misshandlad så önskar ju inte jag sitta och försöka ha trevligt med den person som har misshandlat mig... Det blir liksom lite fel, men om människor tar ansvar för sina handlingar och inte fortsätter, trappar upp det hela med att tuta i sina barn att den hatar den och den osv, en ursäkt kanske och att man bättrar på sitt sätt att agera då kunde man ju kanske kunna finnas på samma ställen utan att det känns fel, som om misshandeln pågick fortfarande...
Skillnad vore nog oxå om det bara var en fika hos någon neutral, men just julen, om det blev jobbigt så skulle ju hela julen förstöras för så många... Det är ju inte skoj och även om jag nu inte är orsak till något av det som inträffat så känner jag tillräckligt mycket med ansvar om min familj och min släkt för att kunna avstå deras sällskap för att alla ska kunna få sin julstämning... Kanske tänker jag fel fast å andra sidan så vet jag inte om jag har lust att fira jul med någon som fortsätter en kränkning genom att låta den stå och inte tar ansvar för sin sak... Sen så mår ju inte vi dåligt för av att fira jul hemma, inte alls, vi brukar ha det så mysigt så... Men vi får se, det blir nog ett litet rådslag om saken, jag misstänker att maken har sina tankar i det hela oxå. Han är lite beskyddande om mig ibland:)
Ja, det blev lite mer djupa och grå funderingar här på förmiddagen... Nu ska jag ta mig en liten tur i cybern och sen blir det till att vila!!!
Jag hoppas att alla får en fin dag och eftermiddag!!!
lördag, oktober 13, 2007
Ja, jag vet säger jag
den 13 oktober 2007 kl 20:01
till maken, till mig själv, till alla... Jag är värre just nu! Menieren är värre just nu, som den visserligen varit flera gånger tidigare... Man får inte menieres sjukdom för att man är stressad men när man väl insjuknat i menieres så är man väldigt känslig för stress... Jag vill inte påstå att jag är stressad men ja, jag vore sjuk i huvudet totalt om jag inte var orolig inför denna månad...
Jag vet, jag har alldeles för mycket omkring mig just nu.... På måndag ska man bedöma om jag ska gå över över till sjukersättning... Det känns på något sätt lättare att "bara" vara sjukskriven, som om det fanns hopp, lite tidigare...
Måndagen därpå ska man ta en ny magnetröntgen på hjärntumören och på något sätt känns det som om jag befinner mig i ett vakum... Jag vore dum om jag inte vore rädd, det är jag, för hur stark jag än visar mig så är jag självklart livrädd! Jag ser mina barn och jag vill inte se dem, jag ser maken och jag vill inte se honom... Jag ser solen men vill inte se, ser allt detta som jag bara vill få slippa att se för det är mycket lättare att förlora det man ändå inte har...
Jag brukar sällan skriva på det här sättet för jag brukar vara käck, positiv, glad och förbannad, sorgsen, ledsen och allt men sällan är jag rädd... Jag är inte rädd för mig, för min egen del, jag skiter faktiskt fullkomligt i om jag lever eller är död!!! Jo, jag menar det, jag säger inte bara så, för jag skiter i det fullkomligt för min egen del, att dö, innebär inte något mer än att man inte finns längre, man slipper känna, tänka, man slipper allt... Det jag lider av är min familj, jag lider för att fyra barn går omkring och tänker på att mamma är sjuk och tre av dem vet att när det gäller tumören så vet vi inget ännu. Jag lider av att veta att maken går omkring och oroar sig och att hans hjärta skenar när jag inte svarar i telefonen trots att han vet att jag oftast inte svarar i telefonen pga av yrsel och inget annat.
Jag är skitlivrädd för att jag kanske kommer att utsätta dem för de rädslor jag bär, jag är ett darrande djävla asplöv inför tanken att kanske inte få finnas för de mina så som det är, var tänkt... Å andra sidan så vet jag ju att inte alla får det, inte alla får finnas där och faktum är att dem gör det ingenting, de som försvinner lider inte, det är alltid de som finns kvar som är de som lider... När jag tänker så, så vrider något inom mig på sig, som om varför skulle de lida för att jag försvinner, lilla jag, en ynklig atom i världsrymden, vad spelar en liten atom för roll i den stora helheten, men jag vill nog tro att jag kanske spelar roll på ett eller annat sätt... Kanske förmätet men ändå... På något sätt har jag varit till godo för de omkring mig, ibland, hoppas jag... På något sätt har jag made a differens i vissa avseenden, för jag har alltid varit sådan, jag har alltid gått min väg, haft mina åsikter, försökt att påverka så lite som möjligt för det är en så mycket större glädje att följa de sina när de utforskar och följer sina instinkter och hittar, ibland rätt och ibland fel, ibland följer de en stig för att senare gå tillbaka och ta en annan riktning...
Usch detta blev hur flummigt som helst eller oxå är jag hur flummig som helst men det behövde nog få sättas på pränt att jag är livrädd för att satan ska få sin chans att golva mig för gott denna gång, har jag nu lyckats erbjuda motstånd och besegrat honom i snart 40 år så känns det snöpligt att han skulle få denna möjlighet... Jag borde kunnat få slå den satan på käften i renhårig fight!!! Jag skulle vinna då:)
Jag kommer nog att vara lite fram och tillbaka ett par veckor här och jag är så ledsen att så mycket går åt att snurra som det inte riktigt brukar vara och att den tid jag inte snurrar så har jag inte riktigt orken och NEJ jag är inte deprimerad, det ligger inte för mig, sist var jag inte deprimerad utan chockad och hamnade därav i en depression, så känns det inte denna gång men jag vet att jag borde ha skrivit de där breven till pojkarna, de där breven de kunde gå tillbaka till resten av sina liv, där jag kan få sagt om vilka stora personer de är och som jag oxå ständigt visar dem, men i ett brev skulle de kunna gå tillbaka om och om igen, få bekräftelsen...
Denna bekräftelse som vi alla så innerligt behöver, men som somliga av oss får lära oss att leva utan... Jag borde ha skrivit dessa brev för länge sen...
Och E jag älskar dig och kommer alltid så att göra! Du kommer alltid att vara den pusselbit som passar så fulländat i mitt hjärta att jag blir till den jag är för dig, även om jag själv sällan ser allt det du ser i mig!!!
till maken, till mig själv, till alla... Jag är värre just nu! Menieren är värre just nu, som den visserligen varit flera gånger tidigare... Man får inte menieres sjukdom för att man är stressad men när man väl insjuknat i menieres så är man väldigt känslig för stress... Jag vill inte påstå att jag är stressad men ja, jag vore sjuk i huvudet totalt om jag inte var orolig inför denna månad...
Jag vet, jag har alldeles för mycket omkring mig just nu.... På måndag ska man bedöma om jag ska gå över över till sjukersättning... Det känns på något sätt lättare att "bara" vara sjukskriven, som om det fanns hopp, lite tidigare...
Måndagen därpå ska man ta en ny magnetröntgen på hjärntumören och på något sätt känns det som om jag befinner mig i ett vakum... Jag vore dum om jag inte vore rädd, det är jag, för hur stark jag än visar mig så är jag självklart livrädd! Jag ser mina barn och jag vill inte se dem, jag ser maken och jag vill inte se honom... Jag ser solen men vill inte se, ser allt detta som jag bara vill få slippa att se för det är mycket lättare att förlora det man ändå inte har...
Jag brukar sällan skriva på det här sättet för jag brukar vara käck, positiv, glad och förbannad, sorgsen, ledsen och allt men sällan är jag rädd... Jag är inte rädd för mig, för min egen del, jag skiter faktiskt fullkomligt i om jag lever eller är död!!! Jo, jag menar det, jag säger inte bara så, för jag skiter i det fullkomligt för min egen del, att dö, innebär inte något mer än att man inte finns längre, man slipper känna, tänka, man slipper allt... Det jag lider av är min familj, jag lider för att fyra barn går omkring och tänker på att mamma är sjuk och tre av dem vet att när det gäller tumören så vet vi inget ännu. Jag lider av att veta att maken går omkring och oroar sig och att hans hjärta skenar när jag inte svarar i telefonen trots att han vet att jag oftast inte svarar i telefonen pga av yrsel och inget annat.
Jag är skitlivrädd för att jag kanske kommer att utsätta dem för de rädslor jag bär, jag är ett darrande djävla asplöv inför tanken att kanske inte få finnas för de mina så som det är, var tänkt... Å andra sidan så vet jag ju att inte alla får det, inte alla får finnas där och faktum är att dem gör det ingenting, de som försvinner lider inte, det är alltid de som finns kvar som är de som lider... När jag tänker så, så vrider något inom mig på sig, som om varför skulle de lida för att jag försvinner, lilla jag, en ynklig atom i världsrymden, vad spelar en liten atom för roll i den stora helheten, men jag vill nog tro att jag kanske spelar roll på ett eller annat sätt... Kanske förmätet men ändå... På något sätt har jag varit till godo för de omkring mig, ibland, hoppas jag... På något sätt har jag made a differens i vissa avseenden, för jag har alltid varit sådan, jag har alltid gått min väg, haft mina åsikter, försökt att påverka så lite som möjligt för det är en så mycket större glädje att följa de sina när de utforskar och följer sina instinkter och hittar, ibland rätt och ibland fel, ibland följer de en stig för att senare gå tillbaka och ta en annan riktning...
Usch detta blev hur flummigt som helst eller oxå är jag hur flummig som helst men det behövde nog få sättas på pränt att jag är livrädd för att satan ska få sin chans att golva mig för gott denna gång, har jag nu lyckats erbjuda motstånd och besegrat honom i snart 40 år så känns det snöpligt att han skulle få denna möjlighet... Jag borde kunnat få slå den satan på käften i renhårig fight!!! Jag skulle vinna då:)
Jag kommer nog att vara lite fram och tillbaka ett par veckor här och jag är så ledsen att så mycket går åt att snurra som det inte riktigt brukar vara och att den tid jag inte snurrar så har jag inte riktigt orken och NEJ jag är inte deprimerad, det ligger inte för mig, sist var jag inte deprimerad utan chockad och hamnade därav i en depression, så känns det inte denna gång men jag vet att jag borde ha skrivit de där breven till pojkarna, de där breven de kunde gå tillbaka till resten av sina liv, där jag kan få sagt om vilka stora personer de är och som jag oxå ständigt visar dem, men i ett brev skulle de kunna gå tillbaka om och om igen, få bekräftelsen...
Denna bekräftelse som vi alla så innerligt behöver, men som somliga av oss får lära oss att leva utan... Jag borde ha skrivit dessa brev för länge sen...
Och E jag älskar dig och kommer alltid så att göra! Du kommer alltid att vara den pusselbit som passar så fulländat i mitt hjärta att jag blir till den jag är för dig, även om jag själv sällan ser allt det du ser i mig!!!
onsdag, augusti 29, 2007
Jag skrev en kommentar
den 29 augusti 2007 kl 10:03
som flöt ut och blev mer och mer... Efteråt så läste jag igenom och kände att ja, det är ju så jag ser på det, oftast, på livet alltså... Så då tänkte jag att jag ville ta med det i ett inlägg!!!
Livet är en förunderlig resa och på den resan så samlar man på sig en massa packning i kappsäcken, ibland måste man stanna upp och packa om i kappsäcken, man kan bli tvungen att packa ur lite och lämna efter sig på vägen för att få rum med nytt bagage...
När man gör dessa ompackningar, ipackningar och urpackningar så förändras helhetsbilden av bagaget, det formas och omformas hela tiden.
Ibland blir man inte av med bagage som man kommit att tycka är onödigt att ha, det suger sig fast i kappsäckens sömmar och griper tag i tyget, det vill inte bli utkastat riktigt ännu eller oxå så har man inte styrka ännu att slita loss det och kasta det i diket...
Annan packning vill smita ifrån en i förtid, fast man inte är klar med det och fortfarande behöver det, det får man hålla ett öga på så att man får fatt i det när det försöker att rymma och kan packa ner det i kappsäcken igen...
Då och då händer det att packningen blir snedfördelad och då kan det hända att man själv med kappsäck och allt tar en snedtur ner i diket och sen kravlar man sig upp och börjar packa om i kappsäcken igen...
Man vet sällan när, var eller hur bagaget blir för tungt eller felfördelat, man upptäcker det bara och då får man packa om, dumpa, ge plats och samla på nytt som passar in...
som flöt ut och blev mer och mer... Efteråt så läste jag igenom och kände att ja, det är ju så jag ser på det, oftast, på livet alltså... Så då tänkte jag att jag ville ta med det i ett inlägg!!!
Livet är en förunderlig resa och på den resan så samlar man på sig en massa packning i kappsäcken, ibland måste man stanna upp och packa om i kappsäcken, man kan bli tvungen att packa ur lite och lämna efter sig på vägen för att få rum med nytt bagage...
När man gör dessa ompackningar, ipackningar och urpackningar så förändras helhetsbilden av bagaget, det formas och omformas hela tiden.
Ibland blir man inte av med bagage som man kommit att tycka är onödigt att ha, det suger sig fast i kappsäckens sömmar och griper tag i tyget, det vill inte bli utkastat riktigt ännu eller oxå så har man inte styrka ännu att slita loss det och kasta det i diket...
Annan packning vill smita ifrån en i förtid, fast man inte är klar med det och fortfarande behöver det, det får man hålla ett öga på så att man får fatt i det när det försöker att rymma och kan packa ner det i kappsäcken igen...
Då och då händer det att packningen blir snedfördelad och då kan det hända att man själv med kappsäck och allt tar en snedtur ner i diket och sen kravlar man sig upp och börjar packa om i kappsäcken igen...
Man vet sällan när, var eller hur bagaget blir för tungt eller felfördelat, man upptäcker det bara och då får man packa om, dumpa, ge plats och samla på nytt som passar in...
torsdag, augusti 23, 2007
Det är märkligt med dessa årstider
den 23 augusti 2007 kl 11:21
Jag gillar inte kyla som sagt men jag tycker om mörkret, jag gillar sommarvärme och ljuset men en solig vinterdag med snö är vacker trots kyla och på våren när allt knoppar och kämpar på att leva då är det så glatt att jag blir till mig... När de vissnar ner på hösten så tänker inte jag att nu dör det, jag tänker att nu ska ni få vila för att ha kraft nog att komma åter till våren...
Jag kan välkomna mörkret som kommer krypande på hösten, få krypa in lite, ha lampor och levande ljus, det går åt mycket levande ljus här på en vinter, tur att det är rätt billigt med värmeljus... Vintern kommer med ett annat sorts mörker och om det är snö så är det inte riktigt mörkt ändå för snön lyser upp... Sen kommer våren med ljuset och all växtlighet som sakta börjar röra på sig för att växa sig starka till sommaren... Sommaren bjuder på ljus dygnet runt och grönska...
Är intåget i hösten ett slut på sommaren eller en start/början på väg fram till nästa sommar? Är våren ett avslut på vintern eller?
Jag gillar inte kyla som sagt men jag tycker om mörkret, jag gillar sommarvärme och ljuset men en solig vinterdag med snö är vacker trots kyla och på våren när allt knoppar och kämpar på att leva då är det så glatt att jag blir till mig... När de vissnar ner på hösten så tänker inte jag att nu dör det, jag tänker att nu ska ni få vila för att ha kraft nog att komma åter till våren...
Jag kan välkomna mörkret som kommer krypande på hösten, få krypa in lite, ha lampor och levande ljus, det går åt mycket levande ljus här på en vinter, tur att det är rätt billigt med värmeljus... Vintern kommer med ett annat sorts mörker och om det är snö så är det inte riktigt mörkt ändå för snön lyser upp... Sen kommer våren med ljuset och all växtlighet som sakta börjar röra på sig för att växa sig starka till sommaren... Sommaren bjuder på ljus dygnet runt och grönska...
Är intåget i hösten ett slut på sommaren eller en start/början på väg fram till nästa sommar? Är våren ett avslut på vintern eller?
torsdag, juli 05, 2007
Igår skrev jag
den 5 juli 2007 kl 09:55
ett inlägg som handlade om etiketter och kategoriserande och fick så många väldigt bra kommentarer så nu när min hjärna spunnit vidare på en annan vinkling av det hela så vet jag inte om jag vågar skriva om de nya tankebanorna.... Men, men med risk för lite bannor så tänker jag göra det...
Igår skrev jag om det här med att de är de som går vilse är de som trampar upp nya stigar och att det egentligen handlar om normer, vad som är socialt accepterat och att det är så svårt att våga gå sina egna vägar då man räds för ensamhet eller att tas för en kuf eller att någon helt enkelt bara skulle tycka att man var konstig, udda...
Många av kommentarerna handlade om att det var viktigt att kunna gå sina egna vägar och att man måste våga gå emot normen när så krävs för sin egen del. Jag håller med om allt detta men sen kom jag ihåg när vi diskuterade bland annat dessa frågor på ett seminarium och då kom vi in på att det är oxå ganska förmätet av människan att tro att just hon/han är den enda på denna stig... Att just hon/han är så unik att det saknas motstycke.
Tänker då på en kommentar ifrån Elisabeth: (som jag behöver för att reda ut tankarna)
"Läser din kommentar om de upptrampade stigarna.. och den associationen är så bra, tycker jag! Normer i livet..
Jag har nog aldrig gått särskilt ofta på dessa stigar i livet... mina vägar har jag trampat upp själv känns det som, gått fel, gått vilse, gått tillbaka, tagit konsekvenserna och alltid struntat fullständigt i vad alla andra, de normgivande, har tyckt... Men jag går ofta bredvid och lyssnar och lär.. för ensam är ingen stark!"
Jag svarade Elisabeth:
"Förstår hur du menar om att gå vilse, trampa snett och gå bredvid, som du säger ensam är ingen stark och någonstans har människan en förunderlig förmåga att tro sig själv om att vara egen och att det inte skulle finnas liknande... Jag tror att en människa aldrig kan bli helt ensam det finns alltid de som liknar en själv och det gäller bara att finna varandra."
Där är väl kärnan, som jag funderar kring, att man vågar vill inte vara egen av rädsla för att sticka ut samtidigt tror man sig om att vara unik, vilket vi alla är, fast kanske inte i den omfattning många önskar och kanske mer än andra önskar vara...
Detta blev nog mest trams men ja, jag är en tänkare och behöver få ner tankarna i skrift så att jag kan se dem klart och tydligt sen kan jag gå vidare i resonerandet...
ett inlägg som handlade om etiketter och kategoriserande och fick så många väldigt bra kommentarer så nu när min hjärna spunnit vidare på en annan vinkling av det hela så vet jag inte om jag vågar skriva om de nya tankebanorna.... Men, men med risk för lite bannor så tänker jag göra det...
Igår skrev jag om det här med att de är de som går vilse är de som trampar upp nya stigar och att det egentligen handlar om normer, vad som är socialt accepterat och att det är så svårt att våga gå sina egna vägar då man räds för ensamhet eller att tas för en kuf eller att någon helt enkelt bara skulle tycka att man var konstig, udda...
Många av kommentarerna handlade om att det var viktigt att kunna gå sina egna vägar och att man måste våga gå emot normen när så krävs för sin egen del. Jag håller med om allt detta men sen kom jag ihåg när vi diskuterade bland annat dessa frågor på ett seminarium och då kom vi in på att det är oxå ganska förmätet av människan att tro att just hon/han är den enda på denna stig... Att just hon/han är så unik att det saknas motstycke.
Tänker då på en kommentar ifrån Elisabeth: (som jag behöver för att reda ut tankarna)
"Läser din kommentar om de upptrampade stigarna.. och den associationen är så bra, tycker jag! Normer i livet..
Jag har nog aldrig gått särskilt ofta på dessa stigar i livet... mina vägar har jag trampat upp själv känns det som, gått fel, gått vilse, gått tillbaka, tagit konsekvenserna och alltid struntat fullständigt i vad alla andra, de normgivande, har tyckt... Men jag går ofta bredvid och lyssnar och lär.. för ensam är ingen stark!"
Jag svarade Elisabeth:
"Förstår hur du menar om att gå vilse, trampa snett och gå bredvid, som du säger ensam är ingen stark och någonstans har människan en förunderlig förmåga att tro sig själv om att vara egen och att det inte skulle finnas liknande... Jag tror att en människa aldrig kan bli helt ensam det finns alltid de som liknar en själv och det gäller bara att finna varandra."
Där är väl kärnan, som jag funderar kring, att man vågar vill inte vara egen av rädsla för att sticka ut samtidigt tror man sig om att vara unik, vilket vi alla är, fast kanske inte i den omfattning många önskar och kanske mer än andra önskar vara...
Detta blev nog mest trams men ja, jag är en tänkare och behöver få ner tankarna i skrift så att jag kan se dem klart och tydligt sen kan jag gå vidare i resonerandet...
onsdag, juli 04, 2007
Vad är nu alla de upptrampade stigarna...
den 4 juli 2007 kl 14:41
om inte normer för hur du förväntas att beté dig, förväntas hantera situationer, förväntas bemöta andra och egentligen hur du förväntas att leva ditt liv. Det är så kallade sociala fack/kategorier.
Jag skrev en gång att det är tack vare de som går vilse på stigen som nya spår kommer fram (det var ett kloka ord citat). Det som är så svårt med det är att det för de allra flesta är oerhört svårt att gå emot eller vid sidan av de socialt accepterade normer som finns. Man är rädd för att bli ensam, inte accepterad av gruppen eller sedd som en kuf.
Rent teoretiskt kan jag förklara det men känslomässigt kan jag inte göra det. Teoretiskt går det dessutom att förklara utifrån många olika teorier, jag kan många av dem, har böckerna om dem bakom ryggen i bokhyllan i skrivandets nu. Känslomässigt skulle jag tro att det oxå finns många olika förklaringsmodeller om det nu bara gick att få fram dem.
Att gå "sin egen" väg, att trampa upp nya stigar kan vara för många det enda sättet att leva sitt liv, det kan vara det enda sättet att kunna hantera levandet på. För andra är det skrämmande och hotfullt.
Vi har många etiketter på vårt sätt att leva och på vårt sätt att interagera, etiketter som både fängslar och frigör, den fängslande och insnärjande delen av etiketter har och är förmodligen i majoritet. Det är många måsten att leva upp till för att kunna säga sig själv att jag är som de flesta andra, jag beteer mig som de flesta andra, jag är norm...
Går det? Att vara norm?
om inte normer för hur du förväntas att beté dig, förväntas hantera situationer, förväntas bemöta andra och egentligen hur du förväntas att leva ditt liv. Det är så kallade sociala fack/kategorier.
Jag skrev en gång att det är tack vare de som går vilse på stigen som nya spår kommer fram (det var ett kloka ord citat). Det som är så svårt med det är att det för de allra flesta är oerhört svårt att gå emot eller vid sidan av de socialt accepterade normer som finns. Man är rädd för att bli ensam, inte accepterad av gruppen eller sedd som en kuf.
Rent teoretiskt kan jag förklara det men känslomässigt kan jag inte göra det. Teoretiskt går det dessutom att förklara utifrån många olika teorier, jag kan många av dem, har böckerna om dem bakom ryggen i bokhyllan i skrivandets nu. Känslomässigt skulle jag tro att det oxå finns många olika förklaringsmodeller om det nu bara gick att få fram dem.
Att gå "sin egen" väg, att trampa upp nya stigar kan vara för många det enda sättet att leva sitt liv, det kan vara det enda sättet att kunna hantera levandet på. För andra är det skrämmande och hotfullt.
Vi har många etiketter på vårt sätt att leva och på vårt sätt att interagera, etiketter som både fängslar och frigör, den fängslande och insnärjande delen av etiketter har och är förmodligen i majoritet. Det är många måsten att leva upp till för att kunna säga sig själv att jag är som de flesta andra, jag beteer mig som de flesta andra, jag är norm...
Går det? Att vara norm?
tisdag, juli 03, 2007
Jag fortsätter på temat gränser idag
den 3 juli 2007 kl 08:43
Vad är det nu som gör att man kliver över gränserna??? Jag har tidigare funderat på gränser när det gäller barn och annat, jag har funderat en hel del över gränslöshet som ju inte är detsamma som gränsöverskridande.
Men vad är det som driver en människa eller fler att faktiskt passera den yttersta gränsen?
Läser i DN om en 27-åring som blivit svårt misshandlad med svåra skallskador och att det finns fem personer i varierande åldrar som är misstänkta för detta. Vad är det som gör att man går över den osynliga gräns som säger att man inte ska skada sig själv eller andra? Vad driver en eller flera till att vilja avsluta någons liv?
I min värld så tänker jag ögonaböj när jag läser om detta att det måste vara en uppgörelse av något slag. Narkotika, någon som blåst någon till höger eller vänster men det är ju bara pengar!!! Vad gör att man väljer att försöka avsluta någons liv? Klart de kan ju inte gärna gå till polisen och säga: Hm, han blåste oss i en narkotika affär... Eller: Han försökte blåsa oss på del av bytet i ett rån!
Polisen skulle nog inte ta någon hänsyn till det då det redan ifrån början är kriminella handlingar det handlar om.
Ja, så tänker jag utifrån mina erfarenheter men om det inte är så, om det skulle handla om rent och skärt gatuvåld eller personrån? Skulle det vara värre eller lindrigare än om det vore kriminella som gör upp???
Vad skulle det då i så fall säga om människosynen och människovärdet? Är kriminella mindre värda eller är det bara det faktum att man antas veta vilka risker som är förknippat med den kriminella världen redan när man gör entré i den?
Ja, morgonfunderingar!!!
Vad är det nu som gör att man kliver över gränserna??? Jag har tidigare funderat på gränser när det gäller barn och annat, jag har funderat en hel del över gränslöshet som ju inte är detsamma som gränsöverskridande.
Men vad är det som driver en människa eller fler att faktiskt passera den yttersta gränsen?
Läser i DN om en 27-åring som blivit svårt misshandlad med svåra skallskador och att det finns fem personer i varierande åldrar som är misstänkta för detta. Vad är det som gör att man går över den osynliga gräns som säger att man inte ska skada sig själv eller andra? Vad driver en eller flera till att vilja avsluta någons liv?
I min värld så tänker jag ögonaböj när jag läser om detta att det måste vara en uppgörelse av något slag. Narkotika, någon som blåst någon till höger eller vänster men det är ju bara pengar!!! Vad gör att man väljer att försöka avsluta någons liv? Klart de kan ju inte gärna gå till polisen och säga: Hm, han blåste oss i en narkotika affär... Eller: Han försökte blåsa oss på del av bytet i ett rån!
Polisen skulle nog inte ta någon hänsyn till det då det redan ifrån början är kriminella handlingar det handlar om.
Ja, så tänker jag utifrån mina erfarenheter men om det inte är så, om det skulle handla om rent och skärt gatuvåld eller personrån? Skulle det vara värre eller lindrigare än om det vore kriminella som gör upp???
Vad skulle det då i så fall säga om människosynen och människovärdet? Är kriminella mindre värda eller är det bara det faktum att man antas veta vilka risker som är förknippat med den kriminella världen redan när man gör entré i den?
Ja, morgonfunderingar!!!
onsdag, juni 27, 2007
Ibland kan man tro
den 27 juni 2007 kl 17:05
att någon medvetet vill göra en sårad och ledsen... Ofta handlar det om feltolkningar andra gånger är det att någon säger eller skriver sårande och kränkande saker rakt ut och med benämning på personen det riktas emot.
Så mycket lättare det skulle vara om man tog telefonen och talade med varandra eller träffades för att tala med varandra istället för att slänga ur sig saker som är sårande och kränkande. Ibland talar man inte med varandra på en gång utan lägger på hög. Det är inte lätt att tala med varandra alltid heller, ibland kan det leda till konflikter som blir så stora så att det inte längre går att lösa.
Tänk vad lätt det skulle vara om det gick att tala med varandra istället för att såra och kränka andra, ibland i smyg, inte öppet och rakt. Ibland vill man inte att andra ska veta att man sårat och kränkt någon. Man framställer det hela som inget problem och sen hugger man i ryggen på den när ingen annan ser.
Så synd det är att man inte kan prata med varandra istället!
att någon medvetet vill göra en sårad och ledsen... Ofta handlar det om feltolkningar andra gånger är det att någon säger eller skriver sårande och kränkande saker rakt ut och med benämning på personen det riktas emot.
Så mycket lättare det skulle vara om man tog telefonen och talade med varandra eller träffades för att tala med varandra istället för att slänga ur sig saker som är sårande och kränkande. Ibland talar man inte med varandra på en gång utan lägger på hög. Det är inte lätt att tala med varandra alltid heller, ibland kan det leda till konflikter som blir så stora så att det inte längre går att lösa.
Tänk vad lätt det skulle vara om det gick att tala med varandra istället för att såra och kränka andra, ibland i smyg, inte öppet och rakt. Ibland vill man inte att andra ska veta att man sårat och kränkt någon. Man framställer det hela som inget problem och sen hugger man i ryggen på den när ingen annan ser.
Så synd det är att man inte kan prata med varandra istället!
måndag, juni 25, 2007
Andra svårigheter är när
den 25 juni 2007 kl 19:02
beteer sig gränslöst! Jag menar där har vi ett begrepp som antingen helt och hållet befinner sig i det gråanyansrikets land eller att gränserna för vad som är gränslöst eller inte enbart begränsas av lagar med andra ord av svart eller vitt och då har för det mesta beteendet passerat gränsen för de flesta. Vad är egentligen ett gränslöst beteende???
Jag har en del i min omgivning som jag ser på som gränslösa, i beteende, språk, alkoholintag, hur mycket man talar, vad man gör bland andra människor, med djur och barn. Jag ser dock på olika saker som olika mycket gränslöst och det som bestämmer huruvida jag finner mig i det eller inte avgörs naturligtvis av vilken grad andra får lida för dessa människors så kallade gränslöshet... Ibland talas det om gränsöverskridande som inte behöver vara detsamma som gränslöshet. Ett gränsöverskridande är ju en gräns som passeras men det behöver inte vara fler än en medans en gränslöshet antyder att det inte bara är en gräns som passeras utan ett flertal, alternativt en överdrivenhet i det mesta...
Det här kommer jag nog att gnida mer på och fila på begrepp och tankar tills det blir något klarare för mig... Fast jag undrar om det kan bli klart någon gång?!
beteer sig gränslöst! Jag menar där har vi ett begrepp som antingen helt och hållet befinner sig i det gråanyansrikets land eller att gränserna för vad som är gränslöst eller inte enbart begränsas av lagar med andra ord av svart eller vitt och då har för det mesta beteendet passerat gränsen för de flesta. Vad är egentligen ett gränslöst beteende???
Jag har en del i min omgivning som jag ser på som gränslösa, i beteende, språk, alkoholintag, hur mycket man talar, vad man gör bland andra människor, med djur och barn. Jag ser dock på olika saker som olika mycket gränslöst och det som bestämmer huruvida jag finner mig i det eller inte avgörs naturligtvis av vilken grad andra får lida för dessa människors så kallade gränslöshet... Ibland talas det om gränsöverskridande som inte behöver vara detsamma som gränslöshet. Ett gränsöverskridande är ju en gräns som passeras men det behöver inte vara fler än en medans en gränslöshet antyder att det inte bara är en gräns som passeras utan ett flertal, alternativt en överdrivenhet i det mesta...
Det här kommer jag nog att gnida mer på och fila på begrepp och tankar tills det blir något klarare för mig... Fast jag undrar om det kan bli klart någon gång?!
Det finns det som är svårare än
den 25 juni 2007 kl 13:10
annat... Olika exempel på det är att det är svårt att prata med någon om att den dricker för mycket, kör för fort eller att den är svår att tala med, verkar arg osv... Oftast är såna saker svåra för att det är känsliga bitar/områden... Vi är väldigt mycket för att man inte ska lägga sig i och det är nog en bit i det hela... En annan sak är att man inte vill såra någon och då blir det extra kittsligt. En tredje sak är att det inte alltid man har rätt eller fel för den delen.
Jag skulle tro att några av de mest kittsliga saker att tala om är alkohol, barn och olika beteenden om någon blir för arg eller för av något. Det svåra i det är ju att det kan vara för mycket för mig men inte för andra... Vissa saker är ju i alla fall mer klara som att om någon nyttjar så mycket alkohol att den blir till en annan eller att den skadar sig själv eller andra, ja då är det FÖR mycket... Om barn far illa så är det FÖR mycket.. Om ett beteende skadar personen själv eller andra så är det FÖR mycket...
Det svåra med det är att när människor kommit fram till FÖR mycket så är ofta så stora skador redan givna... Så vart går de gråa gränserna, nyanserna? Om en människa man känt länge genomgår i det närmaste en personlighetsförändring har man då kommit till grågränsrikets land???
Vem är människa att se/bestämma vart gränsen går eller inte? När ingriper man, och till vilket pris? Om en människa dricker för mycket vem är vem att veta det?
Det är aldrig lätt med de gråanyansernas land och det är inte alltid lätt att stå bredvid när man inte förstår eller mår dåligt av hur andra mår.
annat... Olika exempel på det är att det är svårt att prata med någon om att den dricker för mycket, kör för fort eller att den är svår att tala med, verkar arg osv... Oftast är såna saker svåra för att det är känsliga bitar/områden... Vi är väldigt mycket för att man inte ska lägga sig i och det är nog en bit i det hela... En annan sak är att man inte vill såra någon och då blir det extra kittsligt. En tredje sak är att det inte alltid man har rätt eller fel för den delen.
Jag skulle tro att några av de mest kittsliga saker att tala om är alkohol, barn och olika beteenden om någon blir för arg eller för av något. Det svåra i det är ju att det kan vara för mycket för mig men inte för andra... Vissa saker är ju i alla fall mer klara som att om någon nyttjar så mycket alkohol att den blir till en annan eller att den skadar sig själv eller andra, ja då är det FÖR mycket... Om barn far illa så är det FÖR mycket.. Om ett beteende skadar personen själv eller andra så är det FÖR mycket...
Det svåra med det är att när människor kommit fram till FÖR mycket så är ofta så stora skador redan givna... Så vart går de gråa gränserna, nyanserna? Om en människa man känt länge genomgår i det närmaste en personlighetsförändring har man då kommit till grågränsrikets land???
Vem är människa att se/bestämma vart gränsen går eller inte? När ingriper man, och till vilket pris? Om en människa dricker för mycket vem är vem att veta det?
Det är aldrig lätt med de gråanyansernas land och det är inte alltid lätt att stå bredvid när man inte förstår eller mår dåligt av hur andra mår.
onsdag, april 18, 2007
Jag tänker på det här med ork
den 18 april 2007 kl 15:17
Jag har fått många kommentarer om ork och först och främst så måste jag ju säga att trädgården vi byggde tex, den byggdes innan jag blev sjuk, för idag är orken ett problem.... Men det väcker en del tankar som har legat på lur länge nu.
Jag måste lära mig att ransonera med min energi, pytsa ut den pö om pö och det är inte helt lätt. Jag är en sån som, när jag påbörjar något, vill få avsluta det hela..... Som nu, när vi igår var iväg och köpte vårt kök och det står lastat i en kärra utanför huset och bara väntar på att få komma till det nya huset och bli uppsatt. Jag har svårt för det, helst skulle jag ha velat åka till nya huset direkt igår kväll och sätta upp allt på en gång. Nej, inte realistiskt för minstingen behöver få komma i säng och tvätten ska hängas, men viljan, lusten att göra det finns där ändå.
Man blir tvungen att ha en lång prövotid där man får prova på orken, hur mycket räcker den till och vad händer när jag övertrasserar orkens befintliga resurser, när behöver jag vila för att orka mer eller när behöver jag vila för att inte må dåligt. Det blir ett vägande och pusslande med för och emot och till slut hoppas jag finna en väg som innebär att det blir en balans mellan det jag önskar göra, måste göra och vad orken räcker till.
Så ork är ett svårt begrepp, det finns de med massor av ork men som i slutänden blir skadade av deras egen ork, orken har en skadlig inverkan på deras hälsa, är det då orken som egentligen inte fanns och att de som orkade egentligen inte orkade utan bara ville eller såg det som ett måste? Jag tror inte det, tänk på eldsjälar, idealister som orkar som bara den och som VILL orka men ibland orkar även de så mycket att det inte är bra för dem.
Lite funderingar kring ork bara, kanske det bästa är att försöka finna den där balansen mellan orken, vilja och måstet....
Jag har fått många kommentarer om ork och först och främst så måste jag ju säga att trädgården vi byggde tex, den byggdes innan jag blev sjuk, för idag är orken ett problem.... Men det väcker en del tankar som har legat på lur länge nu.
Jag måste lära mig att ransonera med min energi, pytsa ut den pö om pö och det är inte helt lätt. Jag är en sån som, när jag påbörjar något, vill få avsluta det hela..... Som nu, när vi igår var iväg och köpte vårt kök och det står lastat i en kärra utanför huset och bara väntar på att få komma till det nya huset och bli uppsatt. Jag har svårt för det, helst skulle jag ha velat åka till nya huset direkt igår kväll och sätta upp allt på en gång. Nej, inte realistiskt för minstingen behöver få komma i säng och tvätten ska hängas, men viljan, lusten att göra det finns där ändå.
Man blir tvungen att ha en lång prövotid där man får prova på orken, hur mycket räcker den till och vad händer när jag övertrasserar orkens befintliga resurser, när behöver jag vila för att orka mer eller när behöver jag vila för att inte må dåligt. Det blir ett vägande och pusslande med för och emot och till slut hoppas jag finna en väg som innebär att det blir en balans mellan det jag önskar göra, måste göra och vad orken räcker till.
Så ork är ett svårt begrepp, det finns de med massor av ork men som i slutänden blir skadade av deras egen ork, orken har en skadlig inverkan på deras hälsa, är det då orken som egentligen inte fanns och att de som orkade egentligen inte orkade utan bara ville eller såg det som ett måste? Jag tror inte det, tänk på eldsjälar, idealister som orkar som bara den och som VILL orka men ibland orkar även de så mycket att det inte är bra för dem.
Lite funderingar kring ork bara, kanske det bästa är att försöka finna den där balansen mellan orken, vilja och måstet....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
