Nu har vi fått lite mat i magen

den 8 oktober 2007 kl 17:35

och jag ska snart ta mig en promenad, ibland känns det som att det är säkrast att inte skjuta upp något för då kanske man inte kan göra det längre, man kanske inte står upp...


Läste lite DN här nyss och det är ju beklämmande att läsa om allt detta brutala våld som brukas lite varstans runtomkring oss. Man undrar vad det är som gör det. Ibland tänker jag att vi har blivit så beskyddande med barn så att de inte får lära sig att kroppen kan gå sönder på olika sätt. Att barnen får för lite vuxentid. Att barn ska vara minivuxna redan vid lågstadieålder. Att tv-spel och data-spel ofta är våldsamma men att de krossade huvudena bara försvinner och personerna fortsätter i samma spår som innan skadan. Ja, vi vill gärna finna orsaker till att det är så mycket brutalt våld och sannolikheten är nog att det är kombinationer av alla dessa orsaker man kommer fram till. Men det är oavsett allt detta väldigt hemskt och sorgligt att läsa om det...


Nej, en promenad var det! Jag hoppas på en bra kväll för alla!!!

Jag har tänkt lite igen...

den 2 oktober 2007 kl 13:30

Såsom jag gör ibland. Jag har tänkt på att det har varit mycket tal om detta med olika diagnoser som inte ska få vara sjukskrivna och så vidare. Det talades då mycket om så kallade "diffusa" diagnoser och en del mer icke "diffusa" diagnoser kom oxå upp på tapeten. Jag har tänkt ett varv på dessa "diffusa" diagnoser. Diagnoser som utbrändhet och depressioner.


I diskussionerna som förts kring detta, vilka jag oxå deltagit i flera, så har man talat om vikten för den sjuke att få vara sjuk och tillfriskna i lugn och ro. Jag har hållt med, det är svårt att bli mindre stressad/deprimerad om någon står med en piska bakom en... Sen har jag tänkt ett steg till och börjat fundera, som jag ofta gör, på konsekvenserna av det hela. Om stressade/deprimerade människor arbetar på med sina stress och andra symptom så kan dessa bli varaktiga och bestående sådana, om stressade/deprimerade människor arbetar på så kan arbetet bli lidande. Om man då arbetar med människor, vad händer då???


Om man arbetar med barn, gamla eller sjuka, som personalare eller läkare, vårdbiträde eller förskollärare, vad händer med dem som de arbetar med. Nu ska jag inte säga att något behöver hända men jag kommer ihåg hur mycket känslor det väcktes av nyheterna att vårdare hade behandlat gamla mycket illa, som ett exempel. Då tänker jag vidare på det jag har skrivit tidigare om gränser och vad som gör dessa gränser och vilka faktorer det kan vara som gör att människor kliver över gränserna och skulle inte stress/utbrändhet/depression kunna utgöra sådana faktorer om de som har detta inte får läka?


Det blir lite som att: Det spelar ingen roll hur du mår, jobba ändå och vi skiter i hur du beter dig på din arbetsplats, kränk gamla, var otrevlig mot kollegor, slå barnen... Nu säger jag inte att någon gör detta men jag säger att stress/utbrändhet/depression är tillstånd där man vet att man kan handla irrationellt och då tänker jag på det här med gränserna... Kanske är det inte bara för sin egen del den sjuke behöver läka, kanske oxå för dess omgivning på sin arbetsplats...


Men som vanligt, det är bara tankar och funderingar....


Tillägg: Det är inte bara med stress, ångest, depression eller utbrändhet som dessa faktorer spelar in, en människa med smärta är ju oxå väldigt påverkad och skulle den då försöka att tänja på sig för att utföra sitt arbete så kan det även då slå slint... Har alltså tänkt vidare... Vet ju hur jag själv kan fräsa och snäsa av nr hörseln är kaiko eller om jag har yrsel och någon försöker tala med mig och så vidare...

Radio, tv och tidningar är onyttiga!!!

av maria den 21 september 2007 kl 15:26
Det är sant, ja, de är orsak till stress, frustration, aggression och så mycket mer...


De senaste veckorna så har maken kommit hem sur, stressad, frustrerad, förbannad och allmänt grinig. Orsaken är att han lyssnar mycket på radio under tiden han arbetar, det är ett slags arbetsredskap kan man kalla det så att han ej ska somna vid ratten... Under de sista veckorna så har det varit mycket ifrån alliansen (jag tänker aldrig kalla dem för regeringen) och maken kommer hem och fräser här hemma om de där "idioternas" tokiga tilltag nu då...


Jag får inte riktigt bli upprörd över "idioterna" själv för jag måste lite pedagogiskt få maken att landa... När han då landat och han kan meddela sig om vad han hört osv. så håller jag ju med honom i det mesta... Jag tycker oxå att "idioterna" inte riktigt är kompetenta sin plats och att de ljög och förförde/lurade till sig den. Men jag är mer sådan att nu är det så här och det kommer nog ta mycket lång tid tills nästa gång det blir så här... Maken däremot börjar då yla om hur lång tid det kommer att ta efter ett regeringsskifte innan allt kan ställas till rätta igen...


Jo, det kan ju ta ett tag men det är ju faktiskt folket som har valt att vi ska stampa riktigt hårt på alla sjuka, lågavlönade, ensamstående med barn, utvecklingsstörda (snart kanske alliansen skulle vilja driva frågan att ha tvång på fosterprov så att bara eliten föds, otur att man sen kan bli påkörd eller vad som helst, nej visst nej, kd går nog inte med på det) men frågan är om folket visste att de skulle driva sig själva till vansinnets rand genom sin röst? Ville folket sig själva ont eller har de förletts att tro annat??? En sak är ju bra och det är att lurendrejare lyckas sällan två gånger hos samma person...


Hur som helst så har jag förstått att radio, tv och tidningar är farliga, man skulle kunna gå in i den berömda väggen av dem, eller är det dem som tidningarna skriver om som är orsak till det... Oavsett så är de en fara för hälsan...

Att slå på stora trumman!

den 13 augusti 2007 kl 11:01

I Dn idag går att läsa om en undersökning om grundskoleelevers skolkvanor och att detta är en inkörsport till normbrott och ett asocialt beteende... Det sägs vidare att de som skolkar har en benägenhet för psykosocial ohälsa och riskerar att hamna i kriminella miljöer.


Det är nog sant och riktigt att det inte är bra att skolka men undersökningen blir inte presenterad på ett för mig tillräckligt sätt för att jag egentligen ska kunna tänka något om de siffror som anges... Det jag däremot kan tänka en del om är att jämställa storskolkande elever med kriminella och tungt missbrukande personer vilket ger att man redan dragit paralellen och därmed dömt ut...


Att socialtjänsten inte bryr sig om de skolkande eleverna och att skolan kan göra mycket litet annat än att erbjuda assistent eller spec.underv. det är en sak men att då säga att det inte hjälper på grund av att eleven inte är i skolan, det tycker jag är en aning makabert av skolan... Ofta är det så att dessa insatser inte erbjuds förrän det redan gått så långt att eleven i fråga sällan deltar i skolaktiviteterna längre... Dessa insatser skulle denna skolpersonal som är utbildade på att se barn och barns behov och situation erbjudit för länge sedan så hade man kanske undvikit att komma till det att en elev väljer att vara frånvarande.


När elever behöver hjälp och föräldrar ber om hjälp i skolan så får de oftast till svar att det finns inga resurser och att det skulle vara utpekande för barnet om den fick en assistent (vilket får mig ytterligare att betvivla flexibiliteten och kreativiteten inom skolan) dessutom vill skolan helst ha en diagnos på barnet för att den ska kunna erhålla insatser av den kostnadstypen ( jag har själv mötts av dessa resonemang i skolan gällande ett eget barn)... Föräldrarna orkar inte hålla stången mot skolan, eleven halkar efter och till slut så sitter man i detta och då vill skolan helt plötsligt erbjuda de insatser de tidigare nekat av olika skäl...


Sånt gör mig en aning upprörd då det alltid skylls på alla olika bord och att ingen vill ta ansvar för de resurser som måste till på ett tidigt stadium, inte när nästan hela grundskolan är färdiggådd, då är det ju lite sent...


Tillägg: Som vanligt är det oxå trist, enligt mig, att man lägger krutet på att tänka, titta på, om vems ansvar detta är och vad för konsekvenser det kan ge istället för att leta och titta på orsakerna till elevers frånvaro.

Det är mycket som är svårt...

den 6 juli 2007 kl 14:30
Jag har läst en del bloggar som har handlat om domen mot den 49-åriga mannen, som utsatte sin tre-åriga dotter för incest och även en av dotterns kamrater i flera år, där domen innebär 14 år i fängelse, det längsta straff som dömts för dylikt.


I kommentarer och inlägg så har det svurits högt och lågt om denne man och alla hans likar, det har ropats efter strängare straff, omilda fysiska kastreringar, öga för öga, dödsstraff och så vidare...


Känslomässigt kan jag förstå det och kanske oxå till viss gräns känna liknande men mitt förnuft kan säga mig annat. En sak som jag tycker saknas i alla dessa inlägg är flickan vars pappa utsatt henne för detta. Några inlägg talar om att flickorna är förstörda för hela deras liv, nästan så man undrar om de ska ha några liv, är det värt att lägga resurser på något som man redan vet och redan har dömt till att det är förstört för resten av deras liv???


Jag tänker på något annat som ingen talar om och det är att denna lilla flicka som utsatts för detta, hon blir straffad... Hon har inte bara utsatts för detta hon har att förlika sig med att hennes pappa, den man så många vill hänga, är hennes pappa och kommer alltid att vara så. Hon ska förlika sig med att hon älskar sin pappa som var en man som utsatte henne för detta. Barn i den åldern, 8 år, älskar sina föräldrar onda som goda och det har hon att brottas med.


Hon har att brottas med att rubriker, bloggar, människor i det blå vill att hennes pappa ska hängas, skjutas, ses som ett monster, är ett monster, ett djur som inte har rätt att leva... Det är inte lätt för en liten flicka att lära sig leva med det och det är inte lätt att försöka växa och läka och bli stor när så många redan har dömt ut henne från att någonsin kunna bli hel ifrån detta...


Jag förminskar verkligen inte brottet... Jag vill bara belysa en mer komplex bild än en flicka som blivit räddad och ett djur som inte borde få leva...


Det djuret är den som flickan ser och känner som sin pappa!