Oj, oj, oj!!!

Det är så mycket jag skulle vilja få avbörda mig här egentligen... MEN, jag vet att en del har identifierat mig här och därför kan jag inte tala om allt som jag har ett sånt stort behov av att få ur mig... Vad gör man då??? Har funderingar på att kunna skapa en ny blogg, det känns dock så fel när man har hållt liv i denna så länge men vad ska jag då göra för jag håller på att explodera av olika oroselement som jag inte kan ta här... Kanske kan jag skapa något som är lösenordsskyddat så att jag har koll på vilka som har tillgång, jag vet inte...

Ett av dessa oroselement är att jag helt plötsligt utan information nu har blivit remitterad till neurokirurgen... Ni vet det är han med den lilla kniven!!! F-n jag vet inte riktigt vad jag ska tro eller vart jag ska ta vägen, ALLT känns liksom bara för mycket just nu... Barn som har problem och svårigheter och som ska utredas och sen jag själv som inte verkar veta ett enda dj-laste dugg om vare sig mig själv eller om hur jag ska agera och hantera barn i huset eller tonåringar just nu...

Det känns som om jag drunknar i allt och jag ser ingen tydlig väg ut, jag ser inte vad jag skulle kunna åstadkomma, vare sig för mig själv eller för min pojk... Ibland känns det som om att det enda riktiga jag kan göra för mitt eget ego är att göra slut på det hela men jag kan inte... PÅ något egoistiskt eller vad det nu är så känns det som om att jag inte finns till för mig själv utan för alla mina pojkar... Skitsamma vem jag nu finns till för, förmodligen inte för någon...

Sorry, det blev ett så neggo inlägg det kunde bli men just nu tassar jag på avgrundens rand som det känns, ibland kan jag till och med tänka tanken att det skulle vara såå skönt att bara försvinna...

Må f-n ta neurokirurgen och allt annat skit som ständigt slår ner i mitt liv... Man skulle kunna ställa frågan varför i hela världen jag blev född, jag antar att det behövs såna som kan plågas men va f-n, från 5-års ålder, nå´n hejd får det väl lov att vara ändå...

Ledsen att detta blev ett helneggo inlägg men jag kunde inte med mer och vi får väl se hur mycket mer det blir överhuvud taget, det vet jag ju inte som sagt... Då menar jag med bloggen, förstås, så nere är jag inte, bara kaotisk om det nu är bättre...

Jag önskar i alla fall alla ett helt underbart liv!!!

Fredag idag!

Idag har jag äntligen varit hos min nya läkare, det var lång väntetid till den, det var bra, han hade nog rätt approach för mig, så jag känner mig väl till mods och trygg i kontakten. Det handlar om att både känna sig trygg i sitt självbestämmande och trygg i att känna att denne vet vad den gör, det är både och liksom:))) Ja, ja, jag fick lite att tänka på som ingen tidigare har nämnt och har nu en månad att fundera och kika runt på nätet för att bestämma mig för huruvida jag vill prova eller ej.

I övrigt så var det lite nervigt att färdas i bil i detta snöväder men det gick som vanligt bra. Minstingen var med för han är magsjuk och det verkar vi alla lite mans ha blivit men det går ju över.

Imorgon ska vi (om jag klarar) gå på bio med minstingen på den här BOLT, vet inte om den är bra men minstingen ville och jag känner ju min man så... Maken tittar hellre på tecknade disneyfilmer än på annat och det är ju skoj så varför inte...

Hoppas att alla har det bra i snön!!!

Ett litet brejk...

Behöver jag nu... Är så rörig i huvudet just nu så jag tänker mig att ta en liten paus, som om jag inte gör det ändå imellanåt:) Men jag blir nog lite sporadisk här ett tag. Det är så mycket som ockuperar tankarna att det inte finns utrymme för så mycket mer och därför ska jag nog ta och försöka få styr på tankarna så att det känns lite lugnare.

Jag hoppas att alla kommar att ha det hur bra som helst!!!

Fredag!!! Minstingen tyckte om det:))

Jag är inte lika överväldigad som de andra över vilka veckodagar det är men det är ju kanske förståeligt:)))

Vaknade väldigt tidigt idag av att lånehunden satt vid ytterdörren och gnällde efter maken som åkt till jobbet och av vår egen voffsing som satt vid trappen här uppe och gnällde efter att lånehunden skulle komma upp... Jaja, första natten/morgonen brukar vara värst sen slår de in på ett spår liksom.

Kylan försvann och nu är det blött igen:( Inte för att jag saknar kylan men det är jobbigt när det går fram och tillbaka hela tiden.

Igår morse när jag satte på mig jackan så hände något i nacken/ryggen, jag tror att det är nacken, det är som en nackspärr fast det går ut lite mer i axlarna oxå... Sånt gör att man undrar ibland, är det inte det ena så är det de andra...:) Det känns mycket bättre idag ändå, gårdagen var tuff, kunde inte vrida eller böja på huvudet så mycket.

Jag hoppas på en bra dag och en bra helg för alla!!! Jag vet att jag i alla fall önskar mig ett par dagars sammhängande yrselfrihet, det är dags för det nu om jag tittar till hur det brukar se ut men vi får väl se:)

Ny morgon igen då, denna gång en torsdagsmorgon!

Här har det blivit kallt igen, minusgrader men inte så många så ska det bli snö här så får det nog bli lite varmare igen så att det kan snöa och sen bli kallt... Men väderprognoser kan ju slå fel som de flesta vet:)

Det kan nog alla så kallade prognoser göra då och då...

Idag kommer lånehunden till oss och ska vara här till på söndag, det är roligt för hundarna, mycket bus kommer det att bli.

Jag kännermig lite trötter men det är nog inte så konstigt så förkyld som jag har varit och till viss del fortfarande är, kanhända att ovisshet och knasbollar till läkare kan spela in en del oxå, känner mig orkeslös liksom. Hoppas att det går över och blir som vanligt snart igen.

Jag längtar så inibomben efter våren just nu, att få se allt börja växa och gro, ta fram utemöbler och allt sånt. Jaja, jag vet, det är ett tag kvar, kanske tror att det skulle ge tillbaka lite energi, vad vet jag:))

Jag hoppas på en riktigt bra dag för alla!!!

Ja, kalkylen blev riktig då...

När minstingen blev sjuk så förutsåg jag att vi vuxna skulle bli så oxå och att det sen skulle vandra runt... Mmm, jag blev i alla fall redigt sjuk och har legat i hög feber här, hosta och så mycket snuva att jag har trott att huvudet skulle sprängas... Idag kan jag äntligen andas lite grann:)

Dagen blir en mycket lugn dag, ska nog satsa på rengöring av mig själv då det med feberfrossa inte känts så skoj att hoppa in i en dusch, själva duschandet hade nog funkat men av och påklädningen är såå plågsam när man fryser så...

Hobbe har blivit av med struten och det verkar gå bra, såret är läkt och borta, klådan likaså.

Här regnar det som bara den idag men maken säger att nästa vecka ska det bli tio minusgrader och snö... Något sent om man frågar efter min åsikt då men det är det väl ingen som gör.

Har haft kontakt med min läkare igen och det sög ordentligt, vill ha min gamla läkare istället:) Läkaren, den nye, har fått för sig att han ska kunna tvinga mig till operation. Jag har för mig att läkare inte får göra så och jag tänker inte tillåta det heller, inte förrän den dagen en läkare kan skriva under på att jag inte blir av med förmågor eller försämrar något utifrån det perspektiv och de referenser jag har. En läkare kan inte besluta vad som är ett liv eller ej för andra utifrån sina referenser, den måste se till klientens referenser, eller???!!!

Jag blev sur i alla fall och med den tillit = 0, jag har för läkare och landsting i dag så kan man ju säga att den blev inte bättre av en detta. Jag avskyr när läkare inte hör alternativt inte låtsas om att den hör vad man säger...

Nu hoppas jag på en bättre dag för alla och en friskare dag för mig!!!

Fredag! Vaknade med en lapp ifrån maken...

Han är störtförkyld han oxå nu men åker och arbetar i alla fall... Jag är täppt och dan i halsen igen oxå och 14-åringen anser sig vara likadan så snart är väl alla smittade av minstingen och lagom när vi blivit friska så har väl vi smittat honom igen... Nej, vi får nog tro på lite mer soliga lösningar på detta:)))

Gårdagen var lite av en dimma för mig, kanske avsaknaden av ljud var så behövlig att det blev så eller oxå var det svischandet i öronen och halvyrseln som var hela tiden det som gjorde det men som vanligt så är det ju en ny dag idag och kanhända den blir lite bättre oavsett förkylning eller ej:)

Katten har övergått ifrån att skratta åt hunden i strut till rena och skära mobbningstilltag, han jagar hunden i strut och sätter ett par klor i honom lite här och där så hunden i strut håller sig till matte. Denna katt är oberäknelig, vi har ett bra tag funderat på att göra oss av med honom. Ingen vågar längre ta i katten för man vet aldrig när han hugger till. Mig har han skadat rejält och jag har en hel del ärr på armar och händer, 14-åringen höll han på att ta ögonen på och likaså med minstingen, nu är minstingen i stort sett förbjuden att peta på katten om inte jag är med men allvarligt så vet vi inte utgången på detta. Man kan ju inte ha en sådan katt, det vore mindre riskfyllt med en tiger eller ett lejon:)))

Nu hoppas jag på en underbar fredag för alla!!!

Igår, Lördag, hade jag en kanondag!!!:))

Det var så skönt, precis det jag längtade så mycket efter. Nej, jag orkade inte mer i sträck än tidigare men att inte behöva ligga, att i alla fall orka litet... Som sagt det var så skönt så jag bara njöt av det hela dagen...

Idag är det inte lika bra, men det är ju så det är med detta. Hit och dit, högt och lågt, upp och ner... Så det är därför man får passa på att njuta av de stunder man ändå då och då får.

Jag har dock varit ute en liten stund i solen idag med maken, minstingen och voffsingen. Vi gick till ett inhägnat område och kastade boll, ja, maken kastade mest, men det var skönt att vara ute en stund.

Nu ska jag vila och ta det lite lugnt, hoppas på att det inte blir värre, att jag får stå upp i alla fall.

Jag hoppas på en underbar dag för alla!!!

Har inte mått så bra...

Så jag har inte orkat med datorn överhuvudtaget... Är säkert okej snart igen och kommer då som ett skott:)))

Jag hoppas att alla har det så bra som det bara går!!!

Torsdag!!!

Gårdagen genomlevdes och jag blev som vanligt "sur" på läkaren som snurrade mig i stolen så att det snurrade i skallen på mig... Klarade av att handla lite med maken men sen var det hem och i säng som gällde, mest av trötthet men ändå...

Intressant var i alla fall att läkaren förklarade att det inte bara är medecinerna och attackerna som gör mig så trött utan hela balanssystemet suger kraft för att klara av att hålla mig upprätt... Ja, ja, jag hör bra än så länge på en hörselkontroll i alla fall. Det är mest i vardagen som jag missar en del.

Idag känns det som att det kan bli en riktigt skitdag, vänstra örat busar som bara den. Vi får väl se om jag kommer iväg på en promenad, jag hoppas det. Det är nästan tio grader varmt här, det känns skumt när det snart är jul och allt.

Jag hoppas på en bra dag för alla!!!

Bilderna får komma imorgon istället...

Mår inte så överdrivet bra just nu, det började för ett tag sen så det är ingen ide att ta sig för någonting... Får vila och hoppas på en bättre dag imorgon!

En snabb tittin!!!

Minstingen har äntligen börjat att pigga på sig men är redigt snuvig och allmänt hängig fortfarande så han blir hemma imorgon oxå, alltså blir maken det med... Att maken blir hemma är tur för det där ryggskottet som gjorde sig känt här för ett litet tag sen bestämde sig igår för att sätta igång ordentligt så igår kunder jag inte sitta, inte hosta, inte gå i trappor....:(( Idag har det börjat att stilla sig så pass att jag kan röra mig,mycket försiktigt då förstås. Jag hoppas på att det är ännu bättre imorgon...

Hm, jag måste få komma ut och gå, blir lite smått tokig på sånt här, fast som sagt tidigare så är jag ju lite smått halvgalen ändå så:)))

Jag hoppas att alla har det hur bra som helst och är utan feber, hosta, ryggskott och alla andra sjukdomar jag kan komma på!!!

Liite borta har jag varit då....:))

Hm, det var så här att jag fick en kommentar på mitt lilla tumörbeskedsinlägg och så skrev jag ett långt svar, se nedan...

Tant Tagg sa...
Hm...en tumör...en böna som växer inne i huvudet. Som var där som förut fast större. Inte undra på att du blir rasande. och otroligt ledsen antar jag.Vad gör du av dig med ilska och sorg?Att vara en grinolle en vecka är det tillräckligt? Inte kan det väl handla om att tillåta sig? I det läget är väl allt tillåtet?

Tant Tagg har så rätt så... Inte hjälper det att vara grinolle en vecka men på något sätt kom jag fram till (just då)att om jag vill vara apatisk, förbannad och allt så ja, särskilt apatidelen kändes det bra att sätta upp en vecka, vill inte fastna i det beteendet. Vid första beskedet om tumörens existens så hamnade jag i en depression och det var hemskt...

Kanske att vetskapen om att den fanns och att jag i min natur är skeptiskt mot alltför positiva läkare, delvis har arbetat med att få det här beskedet i snart ett år... Jag vet inte. Men jag vet att det är svårt, jag skriver av mig mycket, talar med maken (han grejar det) men helst vill inte människor tala om sånt här, särskilt inte närstående, det blir för nära då...

Tant Tagg vet ju själv hur det står till med sjukvården så där har man inte mycket att hämta särskilt inte som tumören är en bisak och menieres sjukdom är min huvudsak enligt dem... Jag reder mig nog, jag brukar det men ja, ibland blir jag väldigt trött, trött på nästan allt... Man skulle vilja få vila lite ifrån yrsel, balans, hörsel, besked och undersökningar:)

Det jag saknar mest är en risk-benefit diskussion men den kommer väl i takt med att den växer vidare. Att veta vad man ska säga barnen eller inte är det som är svårast. De stora vet men minstingen vet inget om "bönan" han vet bara att mamma har en sjukdom öronen och det kan nog räcka för honom...

Ibland kan jag bli rent ut larvig och börja fundera över vad jag har gjort för ont här i världen men det är ju inte riktigt så det fungerar:) Jag vet ju det så varför börjar man resonera så... Man vill ha en förklaring, man vill veta, man vill såå mycket... Jag försöker att tona ner den där viljan lite och bara vara här och nu men det är inte alltid så lätt.

Nej, jag vet inte var man gör av allt man känner, skriva är en sak men resten... Ja, man är tillåten att vara en grinolle så länge man behöver och det är jag nog oxå, så länge jag behöver... Samtidigt reagerar jag väldigt lika som sist, jag känner i sista hand själv och prioriterar andras känslor och reaktioner i första hand. Ibland stannar jag upp och försöker känna efter var jag själv befinner mig i det hela, ibland hittar jag det och ibland inte, då vet jag att jag måste ge mig tid och utrymme att känna själv och inte ta hand om andra, annars kommer jag inte räcka till mig själv...

Hm, detta blev ju nästan ett helt litet inlägg. Det var inte meningen men Tant Tagg frågade...Tack Tant Tagg!

Ja, det fick mig att fundera en hel del och jag gick tillbaka till början när jag gick på samtal och den jag gick hos sa att: ja, du är logisk, rationell, rent utav teknisk i ditt sätt att hantera men vad känner du? Vad säger din kropp?

Hon ansåg att jag skar av ena hjärnhalvan och bara lät den andre styra, den verbala som klädde alla känslor i ord istället för att faktiskt känna dem osv... När jag gick där så fick jag lära mig en del övningar som kan hjälpa att koppla ihop hjärnhalvorna igen och som får kropp och hjärna, vänster och höger att samarbeta... Så dessa dagar och säkerligen flera framöver har jag ägnat åt min kropp och hjärna, vänster och höger...

Jag har försökt att känna istället för att skriva, tala, vara logisk och duktig och rationell. Det är inte så många i ens närhet som vill tala om sånt här, som vill ens tänka på att det är så här och de vill verkligen inte höra talas om ens värsta rädslor i det hela. Då blir det lätt att man lägger dem åtsidan, klär dem i duktiga ord och går på och det var så jag hamnade i en depression förra gången och det tänkte jag försöka att undvika denna gång så jag tänker ta en hel del tid till att bara känna och istället för att klä allt i mina duktiga, logiska och rationella ord så ska jag försöka att bara känna. Försök! Det är faktiskt inte så lätt, att bara känna...

Jag hoppas att det blir en underbar dag för alla!!!

Morrn, morrn...

Hm, snön kom hit igår men under tiden snön föll = hela dagen igår så var det inte så kallt, det blev mycket modd av det hela även om gräsmattorna ligger vita och fina:) Men inatt kom kylan så nu är det -2,5 grader ute...

I tisdags när jag fick beskedet så blev jag spänd som en fiolsträng och så läste jag bara första raden som man så ofta gör och blev glad:) Avspänd som, jag vet inte vad, sen läste jag resten och blev som en fiolsträng igen och luften gick ur både maken och mig... När jag skulle resa mig upp ifrån soffan så kunde jag inte gå, något i ryggslutet sa ifrån... Med andra ord ett ryggskott så promenader har jag inte tagit igår och idag vågar jag inte med all is...

Men det ska bli okej igen, bara ryggen går över och den känns redan mycket bättre, så ska det promeneras:)).

Det var rätt mysigt att se all denna snö falla igår, ifrån insidan av huset:) Måste leta rätt på mina vinterskor för jag tror att det blir typ skridskoåkning med mina gympaskor:)) Tänk ibland låter jag som killarna:)) Liksom, typ osv:))

Jag hoppas att alla får en riktigt bra dag idag!!!

Elektiva fall...

Ett sånt är jag, har jag för mig i alla fall och jag behandlas konservativt, tjusigt va, det ska man egentligen vara glad över... Det man kommer att göra är att man kommer att kalla mig årligen på ny magnetröntgen för att se om tumören växer, vilket den nu har visat att den gör därför kommer jag att få fortsätta med magnetröntgenundersökningar. Om jag inte får besvärande neurologiska symptom eller om den slutar att växa eller att den håller sig under ett visst mått i diameter så kommer man inget att göra.

Skulle den sluta att växa så kan jag efter en viss period till och med bli friskförklarad. Det som är frustrerande är att de inte riktigt vill tala om för mig vad de ska göra om den växer sig för stor. Det enda jag vet är att den sitter på ett för dem kinkigt ställe och att det skulle kunna resultera i skador på mig om de måste ta bort den men de vet inte det, de vill heller inte riktigt säga vilken typ av skador... Någon säger att jag riskerar att bli en grönsak andra viftar bort det hela som en bagatell och jag står där någonstans mitt i mellan och undrar. Som jag så ofta tycks göra:)

Så om den växer i den takt som den nu har gjort så innebär det att om tio till femton år skulle den ha uppnått den storlek som säger att nu måste något göras, ser man det på det sättet så behöver jag ju egentligen inte börja att oroa mig förrän om cirkus tio år:) Det är vanligt (nu är ju hjärntumörer inte så vanliga då men bland de hjärntumörer som ändå finns då) med den typ av hjärntumör de tror att det är, att den ofta drabbar kvinnor mellan 50-55 år med symptom/besvär och att det är då man gör något åt dem. I mitt fall fick man nys om denna under en utredning av menieren, annars skulle man inget ha vetat och vilket som hade varit bäst, vetskap eller ovetskap, det vet jag faktiskt inte... Men så sällan jag tar mig till läkare så kanske det är bäst att veta, jag hade förmodligen inte gått till läkare på egen maskin:))

Jag tror att jag ville så gärna höra att den inte växer alls... Det var det svaret jag ville ha och det är därför jag är lite tjurig... Mer än så är det inte!

Jag hoppas att alla har en riktigt bra dag!

Det har gått ett par dagar

och det är väl inte direkt likt mig... I söndags var jag dålig och igår oxå, istort sett hela dagarna... Idag mådde jag faktiskt rätt okej och var ut på min morgonpromenad, minstingen är sjuk så maken är hemma med honom. Fast jag slutade att må så bra efter att posten kommit...

Ja, det var väl inte ett helt dåligt besked men även om det inte var det så är jag ju inte dum så jag kan ju räkna lite själv oxå och tänka, gud och usch så mycket jag kan tänka, jag tror att maken blev rätt ställd, han trodde nog på att nu skulle det vara över... Stackaren!

Positivt är att de fortfarande tror på att det är en godartad, negativt är att den har växt... Fan, fan, fan och ursäkta mitt språkbruk... Riktigt positivt skulle ha varit att den försvunnit:) Näst efter det att den inte växer... Men absolut inte att den växer och särskilt inte där den befinner sig... Så nu blir det ny koll om ett tag igen, mer väntan...

Jag bestämde mig nyss för att tillåta mig en vecka där jag nog bara är här sporadiskt, tillåta mig en vecka att få tjura lite på, en vecka att vara en riktig grinolle... På något konstigt vänster så är det som den första gången att jag visste redan men sköt det ifrån mig... Jag visste att den där dj-a bönan växer, sakta men säkert liksom...

Idag vet jag inte om jag orkar med någon cyberpromenad men jag kommer när det känns okej jag tänker på många och jag hoppas och tror att alla har det riktigt bra!!!

Nu är man hemma igen:)

den 22 oktober 2007 kl 18:28
Vi åkte direkt imorse när vi lämnat barn och hund... Det tog lite mer än två timmar att ta sig dit, mest pga trafiken, tror jag. Väl framme gick vi på stan ett slag, jag har studerat där och maken har arbetat där. Vi hittade lite klappar till ett par av barnen och jag nosade upp en pysselbutik och den slurkade i sig tiden och pengarna:)) Sen var det dags att äta lite och vi gick på china och åt lunchbuffe, det var gott!


Sen var det dags, eftersom de tydligen låg i fas med tidschemat så gick det fort, inga förseningar eller så... Det är märkligt hur olika det är dock, detta var ett stort sjukhus ett universitetssjukhus och här ville de att jag skulle klä av mig allt och bara ha en sjukhusrock på mig och mössa, ja, hela köret liksom. Det sjukhus jag gjorde detta sist på var ett mindre sjukhus och där var det bara att ta av sig alla smycken och sen hoppa upp på britsen... Dock var det där med mössa ingen dum ide för håret blir lite flygigt inne i tuben:)) Jag var duktig med droppnålen, jag slog ingen, var inte oförskämd och kallade någon något fult och hade heller inte sönder något, det är ju bra:))


Nu är jag sååå trött och jag misstänker att det kommer att bli en mycket tidig kväll. Det känns ändå bättre nu, även om jag måste vänta upp till två veckor på svar. Det känns bättre för att jag nu vet att det inte kommer att krävas några jätteprestationer av mig på ett tag framåt nu... Skönt, kan jag nu få ägna mig åt mina promenader och tivolibesök med lite pyssel imellan i lugn och ro:) Kanske, man kan ju hoppas på det. Nu ska jag vila lite innan vi går och lägger oss:))


Jag hoppas att alla har en mysig måndagskväll!!!

Alltså, jag för ju en liten kamp

den 3 oktober 2007 kl 11:02
mot det som det vita lilla pillret förde med sig, ett x antal extrakilon/extramassa... Jag har kommit igång ordentligt med mina promenader och det har gett lite resultat. Sen kom jag på att min rygg mår väldigt bra av lite mage, så då tänkte jag mig att situps kan jag ju göra. Hm, jo, jag har gjort det förr men aldrig med Hobbe vid min sida:) Så fort jag lägger mig på golvet och ska börja så tror han att han ska sitta på min mage och pussa mig vid varje uppgång och slicka mig lite på näsan... Det är svårt kan jag säga att göra sit ups på det viset...


Jag har tänkt på en sak, jag hör ofta människor säga att de väger in sig när de ska gå ner i vikt och jag har förstått att den där vågen är det man har som måttstock. Eftersom jag slängde ut allt vad vågar heter i vårt hem för en tio, femton år sedan (kan ångra hushållsvågen lite, den var rätt bra att ha ibland) så har jag inga kilon att gå efter. Någon gång, efter en graviditet, så skrev jag typ dagbok över mat och motion och det var rätt bra, annars så går jag enbart på kläderna och mående... Man ska må bra och trivas med sig själv. För min del innebär det att jag vill ha mina kläder som är fängslade i garderoben just nu och att jag vill kunna röra på mig lätt och ledigt, det ska inte kännas tungt att röra på sig... Men en våg, nej, det ställer jag mig inte på igen oavsett vikt, kanske att jag kan tänka mig en hushållsvåg igen dock

Det gick inte så bra det

den 16 september 2007 kl 14:50
här, jag stupade och har åkt karusell i sängen tills nu... Det var ett av de kraftigare och längsta attackerna på ett tag... Fem timmar och nu kommer det att behövas nästan lika många timmar för att bli människa igen... Så långa attacker, ja, längre oxå, hade jag ibörjan innan jag fick medicin...


Nåväl, maken fick inte så mycket gjort då när jag låg och fröjdade mig i karusellernas värld eftersom minstingen inte var på humör alls för det...


Nu ska maken laga till lite mat och så ska vi äta, kanske klarar jag av att ta en dusch sen, annars får jag skjuta det på morgondagen. Inga kläder blir det heller idag, vi får ta en sväng en kväll i veckan istället men flera av kvällarna är bokade allaredan... Tisdag, föräldramöte för 14-åringen som blir 14 år först på torsdag så då faller torsdagen oxå... Ja, ja, så är det ju...


Jag hoppas på en bra eftermiddag/kväll för alla!!!

Host, host

den 14 september 2007 kl 06:54
Godmorgon Fredag, host....


Jaha, det blev rejält detta med feber och frossa, halsont, hosta, nysningar och snuva... Inte skoj alls, jag är inte frisk ännu men sitter upp en liten stund här... Det blir jag som får ta mig ner med minstingen till lekis, 14-åringen är sjuk han oxå...


Ja, gårdagen var mest som en i en dimma med mycket ont i kroppen och feber... Jag känner mig lite bättre i kroppen idag men har fått en hosta som heter duga...


Orkar jag så går jag min cyberpromenad lite pö om pö idag!


Det är väder som ser ut att bli en solig dag, så småningom...


Jag hoppas på en bra förmiddag för alla!!!