Ja, jag vet säger jag

den 13 oktober 2007 kl 20:01
till maken, till mig själv, till alla... Jag är värre just nu! Menieren är värre just nu, som den visserligen varit flera gånger tidigare... Man får inte menieres sjukdom för att man är stressad men när man väl insjuknat i menieres så är man väldigt känslig för stress... Jag vill inte påstå att jag är stressad men ja, jag vore sjuk i huvudet totalt om jag inte var orolig inför denna månad...


Jag vet, jag har alldeles för mycket omkring mig just nu.... På måndag ska man bedöma om jag ska gå över över till sjukersättning... Det känns på något sätt lättare att "bara" vara sjukskriven, som om det fanns hopp, lite tidigare...


Måndagen därpå ska man ta en ny magnetröntgen på hjärntumören och på något sätt känns det som om jag befinner mig i ett vakum... Jag vore dum om jag inte vore rädd, det är jag, för hur stark jag än visar mig så är jag självklart livrädd! Jag ser mina barn och jag vill inte se dem, jag ser maken och jag vill inte se honom... Jag ser solen men vill inte se, ser allt detta som jag bara vill få slippa att se för det är mycket lättare att förlora det man ändå inte har...


Jag brukar sällan skriva på det här sättet för jag brukar vara käck, positiv, glad och förbannad, sorgsen, ledsen och allt men sällan är jag rädd... Jag är inte rädd för mig, för min egen del, jag skiter faktiskt fullkomligt i om jag lever eller är död!!! Jo, jag menar det, jag säger inte bara så, för jag skiter i det fullkomligt för min egen del, att dö, innebär inte något mer än att man inte finns längre, man slipper känna, tänka, man slipper allt... Det jag lider av är min familj, jag lider för att fyra barn går omkring och tänker på att mamma är sjuk och tre av dem vet att när det gäller tumören så vet vi inget ännu. Jag lider av att veta att maken går omkring och oroar sig och att hans hjärta skenar när jag inte svarar i telefonen trots att han vet att jag oftast inte svarar i telefonen pga av yrsel och inget annat.


Jag är skitlivrädd för att jag kanske kommer att utsätta dem för de rädslor jag bär, jag är ett darrande djävla asplöv inför tanken att kanske inte få finnas för de mina så som det är, var tänkt... Å andra sidan så vet jag ju att inte alla får det, inte alla får finnas där och faktum är att dem gör det ingenting, de som försvinner lider inte, det är alltid de som finns kvar som är de som lider... När jag tänker så, så vrider något inom mig på sig, som om varför skulle de lida för att jag försvinner, lilla jag, en ynklig atom i världsrymden, vad spelar en liten atom för roll i den stora helheten, men jag vill nog tro att jag kanske spelar roll på ett eller annat sätt... Kanske förmätet men ändå... På något sätt har jag varit till godo för de omkring mig, ibland, hoppas jag... På något sätt har jag made a differens i vissa avseenden, för jag har alltid varit sådan, jag har alltid gått min väg, haft mina åsikter, försökt att påverka så lite som möjligt för det är en så mycket större glädje att följa de sina när de utforskar och följer sina instinkter och hittar, ibland rätt och ibland fel, ibland följer de en stig för att senare gå tillbaka och ta en annan riktning...


Usch detta blev hur flummigt som helst eller oxå är jag hur flummig som helst men det behövde nog få sättas på pränt att jag är livrädd för att satan ska få sin chans att golva mig för gott denna gång, har jag nu lyckats erbjuda motstånd och besegrat honom i snart 40 år så känns det snöpligt att han skulle få denna möjlighet... Jag borde kunnat få slå den satan på käften i renhårig fight!!! Jag skulle vinna då:)


Jag kommer nog att vara lite fram och tillbaka ett par veckor här och jag är så ledsen att så mycket går åt att snurra som det inte riktigt brukar vara och att den tid jag inte snurrar så har jag inte riktigt orken och NEJ jag är inte deprimerad, det ligger inte för mig, sist var jag inte deprimerad utan chockad och hamnade därav i en depression, så känns det inte denna gång men jag vet att jag borde ha skrivit de där breven till pojkarna, de där breven de kunde gå tillbaka till resten av sina liv, där jag kan få sagt om vilka stora personer de är och som jag oxå ständigt visar dem, men i ett brev skulle de kunna gå tillbaka om och om igen, få bekräftelsen...


Denna bekräftelse som vi alla så innerligt behöver, men som somliga av oss får lära oss att leva utan... Jag borde ha skrivit dessa brev för länge sen...


Och E jag älskar dig och kommer alltid så att göra! Du kommer alltid att vara den pusselbit som passar så fulländat i mitt hjärta att jag blir till den jag är för dig, även om jag själv sällan ser allt det du ser i mig!!!