Igår skrev jag

den 5 juli 2007 kl 09:55

ett inlägg som handlade om etiketter och kategoriserande och fick så många väldigt bra kommentarer så nu när min hjärna spunnit vidare på en annan vinkling av det hela så vet jag inte om jag vågar skriva om de nya tankebanorna.... Men, men med risk för lite bannor så tänker jag göra det...


Igår skrev jag om det här med att de är de som går vilse är de som trampar upp nya stigar och att det egentligen handlar om normer, vad som är socialt accepterat och att det är så svårt att våga gå sina egna vägar då man räds för ensamhet eller att tas för en kuf eller att någon helt enkelt bara skulle tycka att man var konstig, udda...


Många av kommentarerna handlade om att det var viktigt att kunna gå sina egna vägar och att man måste våga gå emot normen när så krävs för sin egen del. Jag håller med om allt detta men sen kom jag ihåg när vi diskuterade bland annat dessa frågor på ett seminarium och då kom vi in på att det är oxå ganska förmätet av människan att tro att just hon/han är den enda på denna stig... Att just hon/han är så unik att det saknas motstycke.


Tänker då på en kommentar ifrån Elisabeth: (som jag behöver för att reda ut tankarna)


"Läser din kommentar om de upptrampade stigarna.. och den associationen är så bra, tycker jag! Normer i livet..

Jag har nog aldrig gått särskilt ofta på dessa stigar i livet... mina vägar har jag trampat upp själv känns det som, gått fel, gått vilse, gått tillbaka, tagit konsekvenserna och alltid struntat fullständigt i vad alla andra, de normgivande, har tyckt... Men jag går ofta bredvid och lyssnar och lär.. för ensam är ingen stark!"


Jag svarade Elisabeth:


"Förstår hur du menar om att gå vilse, trampa snett och gå bredvid, som du säger ensam är ingen stark och någonstans har människan en förunderlig förmåga att tro sig själv om att vara egen och att det inte skulle finnas liknande... Jag tror att en människa aldrig kan bli helt ensam det finns alltid de som liknar en själv och det gäller bara att finna varandra."


Där är väl kärnan, som jag funderar kring, att man vågar vill inte vara egen av rädsla för att sticka ut samtidigt tror man sig om att vara unik, vilket vi alla är, fast kanske inte i den omfattning många önskar och kanske mer än andra önskar vara...


Detta blev nog mest trams men ja, jag är en tänkare och behöver få ner tankarna i skrift så att jag kan se dem klart och tydligt sen kan jag gå vidare i resonerandet...