Vad är nu alla de upptrampade stigarna...

den 4 juli 2007 kl 14:41

om inte normer för hur du förväntas att beté dig, förväntas hantera situationer, förväntas bemöta andra och egentligen hur du förväntas att leva ditt liv. Det är så kallade sociala fack/kategorier.


Jag skrev en gång att det är tack vare de som går vilse på stigen som nya spår kommer fram (det var ett kloka ord citat). Det som är så svårt med det är att det för de allra flesta är oerhört svårt att gå emot eller vid sidan av de socialt accepterade normer som finns. Man är rädd för att bli ensam, inte accepterad av gruppen eller sedd som en kuf.


Rent teoretiskt kan jag förklara det men känslomässigt kan jag inte göra det. Teoretiskt går det dessutom att förklara utifrån många olika teorier, jag kan många av dem, har böckerna om dem bakom ryggen i bokhyllan i skrivandets nu. Känslomässigt skulle jag tro att det oxå finns många olika förklaringsmodeller om det nu bara gick att få fram dem.


Att gå "sin egen" väg, att trampa upp nya stigar kan vara för många det enda sättet att leva sitt liv, det kan vara det enda sättet att kunna hantera levandet på. För andra är det skrämmande och hotfullt.


Vi har många etiketter på vårt sätt att leva och på vårt sätt att interagera, etiketter som både fängslar och frigör, den fängslande och insnärjande delen av etiketter har och är förmodligen i majoritet. Det är många måsten att leva upp till för att kunna säga sig själv att jag är som de flesta andra, jag beteer mig som de flesta andra, jag är norm...


Går det? Att vara norm?