Hm, det var så här att jag fick en kommentar på mitt lilla tumörbeskedsinlägg och så skrev jag ett långt svar, se nedan...
Tant Tagg sa...
Hm...en tumör...en böna som växer inne i huvudet. Som var där som förut fast större. Inte undra på att du blir rasande. och otroligt ledsen antar jag.Vad gör du av dig med ilska och sorg?Att vara en grinolle en vecka är det tillräckligt? Inte kan det väl handla om att tillåta sig? I det läget är väl allt tillåtet?
Tant Tagg har så rätt så... Inte hjälper det att vara grinolle en vecka men på något sätt kom jag fram till (just då)att om jag vill vara apatisk, förbannad och allt så ja, särskilt apatidelen kändes det bra att sätta upp en vecka, vill inte fastna i det beteendet. Vid första beskedet om tumörens existens så hamnade jag i en depression och det var hemskt...
Kanske att vetskapen om att den fanns och att jag i min natur är skeptiskt mot alltför positiva läkare, delvis har arbetat med att få det här beskedet i snart ett år... Jag vet inte. Men jag vet att det är svårt, jag skriver av mig mycket, talar med maken (han grejar det) men helst vill inte människor tala om sånt här, särskilt inte närstående, det blir för nära då...
Tant Tagg vet ju själv hur det står till med sjukvården så där har man inte mycket att hämta särskilt inte som tumören är en bisak och menieres sjukdom är min huvudsak enligt dem... Jag reder mig nog, jag brukar det men ja, ibland blir jag väldigt trött, trött på nästan allt... Man skulle vilja få vila lite ifrån yrsel, balans, hörsel, besked och undersökningar:)
Det jag saknar mest är en risk-benefit diskussion men den kommer väl i takt med att den växer vidare. Att veta vad man ska säga barnen eller inte är det som är svårast. De stora vet men minstingen vet inget om "bönan" han vet bara att mamma har en sjukdom öronen och det kan nog räcka för honom...
Ibland kan jag bli rent ut larvig och börja fundera över vad jag har gjort för ont här i världen men det är ju inte riktigt så det fungerar:) Jag vet ju det så varför börjar man resonera så... Man vill ha en förklaring, man vill veta, man vill såå mycket... Jag försöker att tona ner den där viljan lite och bara vara här och nu men det är inte alltid så lätt.
Nej, jag vet inte var man gör av allt man känner, skriva är en sak men resten... Ja, man är tillåten att vara en grinolle så länge man behöver och det är jag nog oxå, så länge jag behöver... Samtidigt reagerar jag väldigt lika som sist, jag känner i sista hand själv och prioriterar andras känslor och reaktioner i första hand. Ibland stannar jag upp och försöker känna efter var jag själv befinner mig i det hela, ibland hittar jag det och ibland inte, då vet jag att jag måste ge mig tid och utrymme att känna själv och inte ta hand om andra, annars kommer jag inte räcka till mig själv...
Hm, detta blev ju nästan ett helt litet inlägg. Det var inte meningen men Tant Tagg frågade...Tack Tant Tagg!
Ja, det fick mig att fundera en hel del och jag gick tillbaka till början när jag gick på samtal och den jag gick hos sa att: ja, du är logisk, rationell, rent utav teknisk i ditt sätt att hantera men vad känner du? Vad säger din kropp?
Hon ansåg att jag skar av ena hjärnhalvan och bara lät den andre styra, den verbala som klädde alla känslor i ord istället för att faktiskt känna dem osv... När jag gick där så fick jag lära mig en del övningar som kan hjälpa att koppla ihop hjärnhalvorna igen och som får kropp och hjärna, vänster och höger att samarbeta... Så dessa dagar och säkerligen flera framöver har jag ägnat åt min kropp och hjärna, vänster och höger...
Jag har försökt att känna istället för att skriva, tala, vara logisk och duktig och rationell. Det är inte så många i ens närhet som vill tala om sånt här, som vill ens tänka på att det är så här och de vill verkligen inte höra talas om ens värsta rädslor i det hela. Då blir det lätt att man lägger dem åtsidan, klär dem i duktiga ord och går på och det var så jag hamnade i en depression förra gången och det tänkte jag försöka att undvika denna gång så jag tänker ta en hel del tid till att bara känna och istället för att klä allt i mina duktiga, logiska och rationella ord så ska jag försöka att bara känna. Försök! Det är faktiskt inte så lätt, att bara känna...
Jag hoppas att det blir en underbar dag för alla!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Jag är oxå en sån som vill ha kontroll...som vill veta vad som komma skall.
Det måste vara oerhört frustrerande att inte få svar på alla sina frågor.
Jag vet så klart inte heller hur dålig min reumatism blir men jag vet ju på ett ungefär vad det innebär för framtiden.
Nu när de hittade de här benpålagringarna i min rygg ville jag veta allt....men som du säger så är det svårt att få raka svar.=(
Du vet var jag finns om du behöver prata & skrika.
Tänker på dig vännen.
Ha en mysig fredag!
Kram
Jag tycker du hanterar det här otroligt väl. Livet har slagit hårt mot dig. Inte många som skulle stå pall som du gör. Sen hur du väljer att stå pall. Det är bara du som kan välja vad som känns rätt för stunden. Styrkekramar...
Ja, det är bra- Det är så du ska göra, ut med känslorna annars stannar de i kroppen och du mår ännu sämre.
Även om du tänker, talar och är duktig och rationell också...för jag tror att du är sån som person och då är det svårt att ändra på sig helt och hållet.
Du kanske måste gå till skogen, sparka i en tall(barfota, då gör det ont och du kan skrika och gråta....bara det kommer ut.
Det är många människor som säkert inte frågar hur du mår och hur du hanterar det hela för att, som jag tror, är de rädda för svaret för de vet inte hur de själva ska hantera det...om du säger att du mår skit helt enkelt.
Nu hoppas vi ju att läkarexpertisen kan fixa det här på något sätt..att allt ordnar sig för dig och dina nära och kära!
Kramar och tänker på dig!
Vad bra... att du tänker efter före liksom. Tänk så svårt det är det här med känslor och tankar, vad som är vad... det blir jag aldrig klok på. Men det är nog viktigt och du gör det så bra. Tänker på dig och önskar att du har det bra alla dagar, även då du är liite borta;)
Kramar till dig.
Hej på dig. Aha ser och hör var du är någonstans,,,man kan inte råda andra i denna situation man kan bara säga hur man själv hanterar det om man har en liknande böna.
Alltså enkelt man kan int ekommaåt det där bönan sitter den på armen eller benet kan man banka på den klösa bort den (ja försöka ) men hur gör man när den sitter inne i huvudet bakom ögonen? Jo man bankar huvudet i väggen men inser snabbt att det är meningslöst man går igenom depressionen ilskan men resignerar. Till sist inser man att Ja den sitter där jag kan inget göra åt det den dagen den rör sig så får jag väl ta det då. Ett slags accepterande men ett sätt att lägga på locket för inga ord hjälper..
det enda som hjälper är att någon kan knäppa med fingrarna och så är den borta en som du sa det fungerar inte så. man måste få vara arg när man är det eller deppig eller glad eller ja vad som helst. Man kan inte hela tiden tänka på den för då har man givit upp man måste försöka få dagarna att gå. Att fylla dem med sånt man kan och orkar (ref till min Filifjonka och mycket datatid) men man måste också hitta någon som an kan tala ordentligt med en nära vän man litar på.Det är svåra saker det här det vet jag av erfarenhet men en dag i taget,,Försök hitta någon med lika problem som är lite längre fram n du som du kan dela det jobbiga med på rätt sätt och du tycker du vill det,Men håll i släpp inte taget,,,
Kramar till dig.
Hej vännen !
Tittar in en stund och läser det du skrivit... var onekligen lite tomt här ett par dagar... så man saknar ju att kunna läsa då.
Hoppas du känner dig lite bättre till mods och att du får en fortsatt bra fredag... och, givetvis, en riktigt bra helg !
Varma häslningar, Tierra
Är bara snabbt inne, men blir berörd av det du beskriver. På ett sätt så kan jag känna igen mig fast då vad gäller annat... Det där med att hålla skenet uppe o låtsas för andra inte orkar. El den andra varianten som tycker det nog inte är så farligt o då borde man bara tänka på annat...
Du gör rätt i att känna o att skriva är ett fantastiskt sätt att få sätta ord på sina tankar o känslor. Bara att se dem på pränt går att jag åtminstone lättare får lite perspektiv på det hela... Du har ändå förmågan att njuta av stunden o det är det viktiga!
Tror inte heller barn behöver veta mer än som krävs för stunden. Barn kan inte hantera stora frågor utan man får nog bara fylla på med information allt eftersom det kommer el när de frågar...
Varmaste helgkramarna till dig
Nej, det hjälper inte att lägga sig ner och vänta på att gå under, men heller inte att vara alltför rationell. Du har så rätt.
Att få lov att sörja måste man nog, men att försöka ta sig igenom sorgen, lite envist, kan ju hjälpa en från depression. Att vägra låta sig ätas upp av sjukdomen är det som kan hålla en upprätt i det fallet.
Men då måste man få tillåta sig att vara arg, ledsen och besviken emellanåt. Låta känslorna tala, som din terapeut sa, även om ens grundton är att inte ge efter.
Visst är det en svår balansgång?
Tid till återhämtning och reflektion är vad som behövs- och en samtalspartner. Skönt att du har mannen!
Jag hoppas verkligen att inte går in i en depression igen. Men samtidigt måste man nog tillåta sig att känna efter hur man mår och hur det känns.
Bra att du försöker känna efter, och bra att du kan prata med maken om allt. Viktigt tror jag att ha någon som vet allt och kan lyssna.
Massor av kramar och känn inte att du ska skriva för vår skull. Viktigast att du mår bra och skriver när du känner du orkar och vill.
Hoppas du får en riktigt bra helg!
helena: Jag har förstått det:)) och jag är ju likadan... Jag är så tacksam faktiskt för alla härliga människor som jag funnit via bloggen, så härliga människor som du! Det är en plats man kan få skriva hur man vill, om vad man vill och man får alltid pep, stöd, förståelse, vidgat perspektiv och ja, allt! Visst är det dock lustigt att det ska vara så svårt att få raka besked ibland:))
Kram på dig vännen min och jag hoppas att du har en bra fredag!!!
gisan: Tack, vännen! Kanske är det det som är lite fel, att jag faktiskt hanterar allt som handlar om mig själv lite för väl.... tror jag... Men nu är det ju så och som trollpackan skrev så är jag ju en sådan person och det är ju kanske därför jag ofta klarar att bemöta andra människor i svåra sitsar:) Och den förmågan vill jag ju inte vara utan... Stor kram på dig!!!
trollpackan: Samtidigt som jag skrattar gott när jag läser din kommentar så vet jag alltför väl innebörden av den men.... vet du hur kallt det är att gå barfota i skogen nu *skratt* Jag förstår och det är ju det jag är inne på lite, jag tar för mycket hand om andra och deras känslor och reaktioner än om mina egna känslor inför det som händer mig... Det var mycket bra att Tant Tagg kom med sin kommentar för hon påminde mig om de här sakerna och att jag faktiskt inte ska bry mitt huvud så mycket om alla andras känslor och reaktioner utan se till att ta hand om mig så att jag kan få fortsätta min promenad i livet så hel som möjligt!!!
Stor kram på dig vännen!
pst, kommer och liftar med dig på kvasten vid tillfälle, tänker att det var ett tag sen som vi gjorde lite hyss hos fjonkan:)))
lady starlight: Faktum är att jag har tänkt på dig och en del av dessa övningar tror jag skulle kunna vara användbart för dig... När jag orkar ska jag maila dig om dem och vad de går ut på:))) Du har varit borta ett tag?! Blev lite orolig ett tag men.... Skönt att höra din ljuvliga stämma:))
Stor kram!
Faktum är Filifjonkan att jag tror mig ha din mailadress och jag skulle nog vilja skriva till dig om du skulle tycka att det var okej... Mest kanske beroende av placering etc för jag tror utav det du har berättat att du vet vad sinus cavernosus är.... Riktigt så är det inte för mig men därikring. därikring....
Jag kanske mailar och så får du antingen strunta i det eller inte:)) Stor kram på dig, vännen!!!
Tierra vännen! Jag är ju nästan aldrig illa till mods, nästan...:) Jag håller nog på att övar mig på att ta hand om mig själv, mina känslor och reaktioner lite mer än andras över det som faktiskt händer mig, just nu... Det kommer nog att gå bra!
Ha en härlig fredag!!!
dubbelörnen: Jag vet!!! Att du kan förstå och kunna relatera till dig själv och faktum är att jag tänker ofta så att jag skulle inte ha kunnat hantera det om det inte drabbat mig utan... I alla fall inte efter... Jag vet min vän att du kan se och veta!!! Tack för dina ord och ja, vi vet nog båda två att åtminstone försöka att njuta av de stunder som bjuds!!! Nu får det nog vara tid för en ny träff snart:))) Kanske vi skulle försöka oss på lite julklappsshopping?!:))
Stor kram!!!
Tant Tagg, det är precis så, den där förbenade balansgången mellan vad som är nyttigt för en och vad som inte gör en något gott...
Men jag tror som du skriver att jag är en sån där envis en som måste tillåta mig att känna lite för att skapa balans:))) Jag övar *ler*
ananasens: Tack, vännen! Jag vill skriva och jag vill gå på mina cyberpromenader men det är som du säger att perioder eller stunder som jag försöker att nå mig själv och vart jag befinner mig istället för att ta hand om släkt och vänner, i de stunderna så tyar jag inte riktigt allt som jag brukar... Ja, vad gjorde jag utan maken!!! Stor kram på dig vännen!!!
Jag har saknat dig oerhört dessa dagar, men är glad över att se att du tagit tiden till att tillåta dig vara, att känna efter.
Du har det tufft och jag förstår inte ibland att du orkar.
Det är svårt att sätta sig in i en människas besvär, men det är lättare att tala helt öppet när man som t.ex du och jag inte är nära i "verkliga" livet, om du förstår vad jag menar. Man kan uttrycka sig på ett helt annat sätt.
Som närstående (från båda hållen)så är det ofta av hänsyn/rädsla/ilska osv. svårare att vara helt öppen och ärlig.
Du kommer INTE att hamna i en depression igen, det är du för "vaken" för att tillåta dig.Men OM, så finns jag och många många fler här intill dig och stöttar dig.
Jag VET att detta kommer att gå bra, det är min förhoppning och jag brukar inte ha fel ;-)
Ah...jag flippar ut ibland, men jag vet att du vet vad jag menar.
Ta hand om dig och jag hoppas du slipper alla besvär med yrsel och berg och dalbaner hela helgen igenom/kramar
Annelie: Japp!!! Jag blev tvungen att sluta skriva ett litet tag för att försöka sätta mig själv på kartan:) Ja, det är svårt för anhöriga att tackla sånt här... Kanske oxå att min lillebrors reaktion på skräckfesten blev en signal för mig... Han läser till läkare, är på sluttampen nu, när han blir orolig, ja, då är det inte utan att en annan tänker ett steg till...
Som du säger så är jag seg, envis och hoppfull men just nu kanske jag inte låter mig invaggas i de bagatellartade svaren en del läkare har försökt att få mig att tro på utan intar en mer skeptisk hållning mot dem... Vi får helt enkelt se vad som händer och sker...
Stor kram på dig vännen!!!
pst! Jag hoppas oxå på en snurrfri helg för jag vill bli färdig med badrummet:)))
Du skriver så bra, så nära om något som är så svårt att ta i för många människor. Jag fick en liten AHA..upplevelse av just det att man är rationell och så, men känslorna..dom har jag så svårt och känna emellanåt..visst är det svårt..visst är det enklare att vara rationell och förnuftig och tänka på andra för jag kan tänka mej att det kan bli för jobbigt, att känna, alla dessa känslor alla dagar.. vore jag du så tror jag att jag skulle iallafall ha fullt upp av att bara leva här och nu och försöka vara så som jag orkade och kunde..och var kan man få tillåta känslorna där mitt i vardagen undrar jag? Kram och ha en skön kväll!
Jaaaa... vännen lite julshopping med dig skulle göra under även hos mig!!!
Så hör av dig bara ... Känner också ett stort behov av en Gnällspik *skrattar'
Bamsekram
Di: Jag förstår alldeles för väl om det du skriver... För mig tror jag att tiden blir alldeles för knapp att känna eftersom jag så mycket av min tid har yrselattacker i menieres... Det är nog det, bland annat, som blir så tungt, att jag är redan så kraftigt nedsatt ifunktion av menieres och sen detta på allt.... Men jag brukar komma igen och det gör jag även denna gång:)))
Stor kram, vännen!!!
dubbelörnen: Haha!!! Mmm, jag vill julshoppa.... Vad sägs om att jag tar mig till hm.... tuna.... du vet.... och sen skulle du kunna plocka upp mig, du vet, jag, utan lokalsinne och allt:)))) Så gör vi stan!!! Jag kan nog behöva det, både som gnällspik och livsflanör *ler*
Stor kram på dig vännen min!
pst! Fast vi måste få komma ut och hälsa på er i ert underbara hem!!!!
klart du får skriva till mig vet precis vad det är men undrar om du har rätt adress
Filifjonkan: Tack, vännen! Det var den adress jag hade, fråga mig inte hur jag kommit över den, kan vara ett sånt där massutskick, mail, du vet.... Ha en bra lördag!!! Kramen
Skicka en kommentar