och det är väl inte direkt likt mig... I söndags var jag dålig och igår oxå, istort sett hela dagarna... Idag mådde jag faktiskt rätt okej och var ut på min morgonpromenad, minstingen är sjuk så maken är hemma med honom. Fast jag slutade att må så bra efter att posten kommit...
Ja, det var väl inte ett helt dåligt besked men även om det inte var det så är jag ju inte dum så jag kan ju räkna lite själv oxå och tänka, gud och usch så mycket jag kan tänka, jag tror att maken blev rätt ställd, han trodde nog på att nu skulle det vara över... Stackaren!
Positivt är att de fortfarande tror på att det är en godartad, negativt är att den har växt... Fan, fan, fan och ursäkta mitt språkbruk... Riktigt positivt skulle ha varit att den försvunnit:) Näst efter det att den inte växer... Men absolut inte att den växer och särskilt inte där den befinner sig... Så nu blir det ny koll om ett tag igen, mer väntan...
Jag bestämde mig nyss för att tillåta mig en vecka där jag nog bara är här sporadiskt, tillåta mig en vecka att få tjura lite på, en vecka att vara en riktig grinolle... På något konstigt vänster så är det som den första gången att jag visste redan men sköt det ifrån mig... Jag visste att den där dj-a bönan växer, sakta men säkert liksom...
Idag vet jag inte om jag orkar med någon cyberpromenad men jag kommer när det känns okej jag tänker på många och jag hoppas och tror att alla har det riktigt bra!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Men oj sicket besked...sånt vill man ju inte ha på posten heller.
Önskar det fanns något bra att säga men jag är helt tom...
Du kommer på besök när du kan...känner mig själv väldigt off när jag har jobbat som jag gjort den senaste veckan...
Många kramar till dig =)
Fan, fan, fan!
Jag misstänkte att du fått svar och att det inte var ett bra svar. Jag har tänkt på dig hela natten.
Jag tror att jag kanske kan ana vad du känner, men jag vet ju att det inte hjälper. Jag önskar det fanns ord som hjälpte (som jag så ofta gör) men... och inget trollspö har jag heller... För hade jag så skulle jag trollat bort bönan.
Kramar i mängder, till er alla.
Åh jag känner verkligen med dig vännen.
Jag reagerar oxå så som du när man får svart på vitt att nått förändrats...även om man vet att det är så.
Jobbigt att inte veta hur det kommer att påverka dig....som att leva i ett vakum.
Du finns i mina tankar vännen och behöver du svära och få ur dig så vet du var jag finns....jag är en god lyssnare har jag hört.
Många kramar!
Ger dig bara en stor kram...finns inga ord.
Kram!!
Vännen...
Blir ledsen av att läsa det du skriver om... och jag förstår din oro...
Jag jobbade tidigare i livet inom detta område... och har även min egentliga utbildning där...
Det kan, precis som du säger, vara så mycket annat än det värsta... och jag håller tummarna för dig att du får detta utrett snarast...
Inte mycket tröst kanske men jag vet att det hänt mycket på området när det gäller behandlingar... och jag är övertygad om att du kommer få all den hjälp & stöd du behöver.
Tänker på dig och sänder dig mina varmaste tankar.
Varma hälsningar, Tierra
Hej på dig vännen. Jaha då vet jag precis hur det känns har också haft en böna den är punkterad nu men rötterna sitter kvar går inte att ta bort då tar de synen och lite till.
Fick punktera den 2 ggr men den kollas vart år peppar peppar det har gått bra hittills men den finns och det är alltid ett gnag, men sen är de ju fantastiskt duktiga numera på lass så det kanske går att åtgärda lite för om den växer är det nog bäst, men tala med läkarna ordentligt och gärna med sådana som har eller haft liknande eller samma. så vet du bättre finns föreningar att söka på nätet Jag hittade min och det var jättebra man är inte ensam liksom Förstår att du inte orkar så mycket nu men du vet ju var Filifjonkan finns och är det något så bara hojta. kramis kramis
Sablarns!!! Det var det första ordet som dök upp hos mig. Finner inga bra ord att skriva. Men jag tänker på dig och sänder dig mina varmaste kramar!!!
Kära, goa du, så ledsamt. Skickar en hink kramar till dej och din familj.
Nu ska jag läsa vidare och se vad du haft för dej när jag varit borta. kram igen.
Vännen som jag har tänkt på dig... Sh*t säger jag men samtidigt så är den fortfarande godartad! Så du ska rida iland det här med... Var en grinolle, för ibland så lättar trycket när man får vara arg, sur o ledsen...
Varmaste kramarna till dig
Auriana: Jag har läst din kommentar och det värmer, dock valde jag att inte publicera den för att de uppgifter du lämnade inte skulle bli synliga allmänt. Jag tror du förstår hur jag menar, jag är bara rädd om dig:)))
Vi är många som tänker på dig också! Tänkte på dig när jag körde till Märsta idag, att det nog var något besked du fått eftersom du inte varit ute på Bloggen på flera dagar....vet inte riktigt vad jag kan säga till tröst...saknar ord..men jag hoppas att det löser sig till det bästa för dig.
Kom på besök när du orkar och vill, vi är ju här.
Många kramar till dig och din familj!
Hade aningar om att det var bla trista besked som gjort att du inte varit så aktiv. Men varför skicka de ut det i brev?
Och be inte om ursäkt för ditt språk. Skrik, svär och säg precis vad du vill.
Ta hand om dig och skriv när du känner du orkar.
Massor av styrkekramar!!!
Måste erkänna att jag inte riktigt hängt med på sistone... synd att du inte fick det glada och genompositiva besked du ville ha. Var en grinolle ett tag, det kan man behöva ibland. Kramar!
Nu blev det en sådan här gång då alla ord känns så futtiga och meningslösa... och jag ville bara ta omkring dig.
Nu blev ditt inlägg, fyllda med något orättvist och sorgligt, något som alldeles höll på att få mig att börja gråta. Och jag sväljer fortfarande...
Maria.. du är en av de vänner som har följt mig så länge på den här resan, och du betyder oerhört mycket för mig! Och du har tröstat och peppat mig så gott som varje dag... och jag önskar så att jag hade samma unika förmåga som du, att kunna trösta och supporta dig, nu när livet blev lite tuffare för dig..!
Förstår ju att det måste vara tungt för dig nu.. och att hoppet har fått sig en liten törn i sidan. Men en gång skrev du till mig att livsglädjen var en av de starkaste krafter vi hade.. för den kunde ta oss igenom vad som helst!
Jag tänker faktiskt ganska ofta på de orden.. och nu ger jag dem i retur till dig... din livsglädje är den starkaste kraft du har, och den kommer att ta dig igenom det här också! Det tror jag på.. än om ditt hopp nu också slåss ännu lite mer mot rädslan och oron..
Hade jag dig här hade jag kramat om dig... låtit dig vila mot min axel, och liksom alla alla gånger du har tröstat mig... så skulle jag ha velat trösta och skydda dig!
VARMASTE KRAMAR...
Tror min kommentar försvann. Hade inte så mycket att säga så det gör ingenting.
Tänker på dig... varma och vänliga tankar.
Kram
Det finns inte mycket att säga, mer än att jag är ledsen för din skull. Tänker på dig! Kram vännen..
Här kommer en stor portion varma morgon-kramar. Jag hoppas att allt ska gå åt rätt håll, att det ska finnas något de kan göra för att det ska gå åt rätt håll. Men ut med allt du känner. Här, hos anhöriga, i mail mm. Min mailbox står alltid öppen för dig. Allt stöd du gett mig är och kommer aldrig bli bortglömt. Du är en fantastisk människa som förtjänar allt gott! Styrkekramar...
ALLA: Tack för alla goa kommentarer!!! Jag har fått en del frågor och de har jag försökt att besvara i nästa inlägg:) Så gott jag kan i alla fall...
Egentligen förändrar inte detta det vardagliga livet utan det är bara vetskap och tankar på framtiden som påverkas, nu kommer jag ju att fortsätta kollas och det hade jag velat slippa:)) Men vi vet ju bättre: Det blir sällan som man vill det är bara att försöka gilla läget:))
Stora kramar på er allihopa!!!
Lilla vän!
Mina ord är så oerhört små just nu. Sitter och läser ikapp mig och ser att du nu fått ditt besked, på posten dessutom.Det smärtar mig att den fan har vuxit och det gör mig ont att veta vad du nu måste gå igenom.
Jag har inga ord som lindrar för dig just nu. Jag vill bara tala om att jag tänker på dig.
Man ska ju alltid tänka positiva tankar. I det här fallet är det ju just att den är av godartad typ.
Jag önskar jag var hos dig nu och kunde hålla om när dagen blev jobbig.
Ta hand om dig nu...hoppas yrseln håller sig borta också(((kramar)))
Hm...en tumör...en böna som växer inne i huvudet. Som var där som förut fast större. Inte undra på att du blir rasande. och otroligt ledsen antar jag.
Vad gör du av dig med ilska och sorg?
Att vara en grinolle en vecka är det tillräckligt? Inte kan det väl handla om att tillåta sig? I det läget är väl allt tillåtet?
Tant Tagg har så rätt så... Inte hjälper det att vara grinolle en vecka men på något sätt kom jag fram till (just då)att om jag vill vara apatisk, förbannad och allt så ja, särskilt apatidelen kändes det bra att sätta upp en vecka, vill inte fastna i det beteendet. Vid första beskedet om tumörens existens så hamnade jag i en depression och det var hemskt...
Kanske att vetskapen om att den fanns och att jag i min natur är skeptiskt mot alltför positiva läkare, delvis har arbetat med att få det här beskedet isnart ett år... Jag vet inte. Men jag vet att det är svårt, jag skriver av mig mycket, talar med maken (han grejar det) men helst vill inte människor tala om sånt här, särskilt inte närstående, det blir för nära då...
Tant Tagg vet ju själv hur det står till med sjukvården så där har man inte mycket att hämta särskilt inte som tumören är en bisak och menieres sjukdom är min huvudsak enligt dem... Jag reder mig nog, jag brukar det men ja, ibland blir jag väldigt trött, trött på nästan allt... Man skulle vilja få vila lite ifrån yrsel, balans, hörsel, besked och undersökningar:)
Det jag saknar mest är en risk-benefit diskussion men den kommer väl i takt med att den växer vidare.
Att veta vad man ska säga barnen eller inte är det som är svårast. De stora vet men minstingen vet inget om "bönan" han vet bara att mamma har en sjukdom öronen och det kan nog räcka för honom...
Ibland kan jag bli rent ut larvig och börja fundera över vad jag har gjort för ont här i världen men det är ju inte riktigt så det fungerar:) Jag vet ju det så varför börjar man resonera så... Man vill ha en förklaring, man vill veta, man vill såå mycket... Jag försöker att tona ner den där viljan lite och bara vara här och nu men det är inte alltid så lätt.
Nej, jag vet inte var man gör av allt man känner, skriva är en sak men resten... Ja, man är tillåten att vara en grinolle så länge man behöver och det är jag nog oxå, så länge jag behöver... Samtidigt reagerar jag väldigt lika som sist, jag känner i sista hand själv och prioriterar andras känslor och reaktioner i första hand. Ibland stannar jag upp och försöker känna efter var jag själv befinner mig i det hela, ibland hittar jag det och ibland inte, då vet jag att jag måste ge mig tid och utrymme att känna själv och inte ta hand om andra, annars kommer jag inte räcka till mig själv...
Hm, detta blev ju nästan ett helt litet inlägg. Det var inte meningen men Tant Tagg frågade...
Tack Tant Tagg för frågan!
Det var väl bra att det blev ett helt litet inlägg - och att jag frågade......då fick du möjligheten att reflektera lite över det som händer.
Skicka en kommentar